De flesta ungdomar rör sig för lite för att det ska vara hälsosamt. Det konstateras i en studie utförd av Världshälsoorganisationen (WHO). I Sverige och andra välbärgade länder rör sig färre än genomsnittet för världen, och utvecklingen går åt fel håll. Bara lite drygt 15 procent når målet om att dagligen anstränga sig fysiskt måttligt eller intensivt under minst en timme, en minskning med en procentenhet sedan 2001.

Det är framför allt på helgerna som unga förblir stillasittande.

Utvecklingen är på ett sätt märklig. Senare års nya rön om att motion även påverkar hjärnans funktionssätt och underlättar inlärning och prestation har fått stor spridning, inte minst genom populärvetenskapliga böcker som Anders Hansens ”Hjärnstark”, och en hälsotrend får fler att lyfta vikter och springa långlopp.

Ändå minskar andelen barn och ungdomar som rör sig, fast det finns lovande indikationer från exempelvis den så kallade Bunkeflomodellen om att daglig motion i skolan gynnar inte minst pojkars inlärning och skolprestationer.

Att undra vad skolan och föreningslivet gör ligger nära till hands. Svaret är att de gör en hel del. En ambitiös studie av skolungdomar från mellanstadium till gymnasium av Gisela Nyberg vid Karolinska institutet 2017 visar att det är i skolan som de unga får det mesta av sin motion, samt att föreningsaktiva rör sig mer än andra. Det är framför allt på helgerna som unga förblir stillasittande.

Ställda inför denna insikt väcks gärna den politiska förmyndarinstinkten. Från folkhälsohåll haglar det önskemål om skatt på onyttigheter och andra uppfostrande styrmedel. Det är ofta en överflödig omsorg.

Däremot vore det hälsosamt med en stat som ägnade mer energi åt att utföra sitt grundläggande uppdrag. Samtliga studier visar att unga flickor rör sig betydligt mindre än unga pojkar, ett mönster i nästan alla länder. Vi vet samtidigt från Brå:s trygghetsundersökning att det är kvinnor i den yngsta och äldsta ålderskategorin som känner störst otrygghet och undviker att gå ut vid vissa tider eller på vissa platser. Detta är dessutom betydligt vanligare i brottsutsatta områden. Att bekämpa kriminalitet och busliv är också en hälso- och jämlikhetsfråga.

Social kontroll över flickor och kvinnor och inskränkta attityder påverkar också mångas möjligheter till promenader och vardagsmotion.

Det är inte statens sak att styra hur mycket eller lite vi ska röra på oss.

Samtidigt visar Nybergs studie att stillasittandet är vanligt i alla ungdomsgrupper. Det börjar redan på vägen till skolan, där andelen som tar sig dit till fots eller på cykel har minskat dramatiskt under 2000-talet. 1981 tog sig 94 procent av barnen till skolan själva, en andel som minskat till 77 procent år 2000 och till 47 procent 2009. Föräldrar som skjutsar sina barn i bil till skolan utgör den största trafikrisken för andra barn i en självförstärkande ond cirkel.

Skjutsandet är ett av många uttryck för en vilja att skydda barn från alla slags risker och olyckor, som inskränkt barnens rörelsefrihet i flera länder. En brittisk rapport har konstaterat att sträckan som barn på egen hand får röra sig från hemmet över fyra generationer krympt från drygt en mil, till dagens 8-åring som skjutsas till skolan och knappt tillåts gå utanför dörren.

Fysisk aktivitet är en samhällsfråga mer än en politisk fråga. Det är inte statens sak att styra hur mycket eller lite vi ska röra på oss. Att däremot se till att offentliga platser är trygga, att trafiken medger att barn kan gå och cykla och att skola och föreningsliv mår bra är nog så viktiga uppgifter. Resten är vårt eget ansvar.