En sammanställning av vad vetenskapen kan enas om när det gäller klimatkrisen. Så kan man beskriva rapporten ”Svensk politik för globalt klimat”, som nio forskare – såväl natur- som samhällsvetare – har producerat för SNS (Studieförbundet näringsliv och samhälle). Och som presenterades på onsdagens DN Debatt. 

Det är också en hel del som vetenskapen är överens om. Dit hör naturligtvis kopplingen mellan av människan orsakade koldioxidutsläpp och ett förändrat klimat, liksom de allvarliga konsekvenser de får för samhällen jorden runt. Men också att det finns ett ordentligt mått av osäkerhet när det gäller exakt hur stora konsekvenserna blir av olika utsläppsökningar. 

Det handlar om en försäkring vars premie det är oförsvarligt att inte betala.

De är även överens om hur starka argumenten är för att agera snabbt och kraftfullt för att minska utsläppen av koldioxid. Kostnaderna för att vidta åtgärder som i efterhand visar sig vara för kraftiga uppskattas till ungefär 2 procent av bnp globalt. Priset för att inte ta i tillräckligt beräknas bli upp till tio gånger högre. 

Det handlar om en försäkring vars premie det är oförsvarligt att inte betala.

Vad som behöver göras råder också stor enighet om, konstaterar SNS-forskarna. Utsläppen av växthusgaser måste ner, och för att det ska ske på ett samhällsekonomiskt rationellt vis behövs ett pris på koldioxid – antingen i form av en skatt eller genom ett utsläppsrättsystem. Och för att utsläppen inte ska flytta från ett land till ett annat måste priset sättas globalt. 

Där någonstans nås också gränsen för vad vetenskapen är överens om. Hur man får till en global skatt på koldioxid finns inget exakt svar på. Inte heller exakt hur stora åtgärder det är vettigt att genomföra i Sverige, givet att utsläppen riskerar att flytta utomlands om inte andra länder gör likadant. 

Vad det betyder för politiken är ändå tydligt. 

Viktigast är att EU står i fokus för svenskt klimatarbete. Unionen har ett utsläppsrättsystem på plats – EU-ETS – som Sverige redan visat att man kan påverka. När systemet häromåret stramades upp, och priset på koldioxid därmed drevs upp, spelade såväl svenska ministrar som EU-parlamentariker nyckelroller. Sverige måste se till att EU-ETS fortsätter att förbättras.

Dessutom måste unionen använda sin handelspolitik för att se till att andra länder vidtar liknande åtgärder. Poängen med klimattullar, som den nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har föreslagit, är trots allt att de inte ska behöva införas, utan att andra också ska sätta ett pris på koldioxid för att få tullfritt tillträde till unionens inre marknad. 

Vägen till ett globalt pris på koldioxid är snårig, men den går genom Bryssel.

Det betyder inte att vi inte kan göra något på hemmaplan. Rapportförfattarna konstaterar till exempel att vi visserligen har satt ett högt pris på att släppa ut koldioxid – utöver EU-ETS har vi också en koldioxidskatt. Men det saknas fortfarande ett pris på att samla in och binda växthusgaser. De uppskattar att en ”lagringspeng” skulle göra det lönsamt för 27 svenska företag att samla in koldioxid motsvarande hälften av Sveriges årliga utsläpp. Det till en kostnad av knappt 25 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär ett års reformutrymme. 

Ett pris vi borde vara beredda att betala.