Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 10:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/eu-kan-inte-blunda-for-den-nya-syriska-flyktingkatastrofen/

Ledare

EU kan inte blunda för den nya syriska flyktingkatastrofen

Dags att fly. Igen.
Dags att fly. Igen. Foto: Rami al-Sayed/AFP

DN 12/2 2020. Det syriska inbördeskriget har varit ett helvete i nio år. Den flyktingkatastrof som pågår sedan början av december i provinsen Idlib i nordväst är kanske ändå den värsta hittills.

Nästan 700.000 människor har tvingats lämna sina hem, 100.000 bara den senaste veckan. Många av dem befann sig redan på flykt från andra delar av Syrien. Idlib är det sista större rebellkontrollerade territoriet, befolkat av runt tre miljoner civila. Den senaste krisen har utlösts av diktatorn Bashar al-Assads skoningslösa offensiv för att erövra det.

Slaktarregimen får intensivt stöd av ryskt bombflyg och Iranstödda marktrupper, och har vunnit framgångar. På tisdagen erövrades exempelvis det sista av motorvägen mellan Damaskus och Syriens näst största stad Aleppo.

Det finns ingenstans att ta vägen. Turkiet har stängt gränsen sedan länge, för där finns redan 3,6 miljoner syriska flyktingar.

Flyktingarnas situation är prekär. Vatten och förnödenheter saknas. Tält och primitiva hyddor fungerar som tillfälliga hem, men alla får inte plats. Vinterkylan försvårar läget. Ryssland och al-Assad bombar utan urskillning: bostadsområden, sjukhus, skolor, marknadsplatser.

”Vi är medborgare utan land. Vi är antingen fördrivna, dödade eller fängslade”, säger en läkare i Idlib till nyhetsbyrån AP.

Och det finns ingenstans att ta vägen. Turkiet har stängt gränsen sedan länge, för där finns redan 3,6 miljoner syriska flyktingar. al-Assad ser samtliga Idlibs invånare som terrorister.

För ett och ett halvt år sedan lovade Turkiets president Erdogan sin ryska kollega Putin att desarmera de islamistiska extremister som kontrollerar Idlib militärt. Varken förmågan eller, sannolikt, viljan har funnits där. De turkiska styrkorna i provinsen har mest ägnat sig åt att försöka backa upp sina allierade miliser.

al-Assad har svurit på att återta varje kvadratcentimeter av landet. Syriska och turkiska trupper har därmed hamnat i alltmer direkt konfrontation, och soldater har dödats på båda sidor. Erdogan hutar åt Putin, som i sin tur kräver stopp för alla attacker mot syrisk-ryska ställningar. Ett möte mellan delegationer från Moskva och Ankara på tisdagen gav inga resultat.

Krigsmålen är fundamentalt olika, men Putin har tummen i ögat på Erdogan. Flyktingarna är ett turkiskt problem, inte ett ryskt. Natolandet Turkiet har köpt luftförsvarssystem från Ryssland och behöver dess naturgas.

Samtidigt har Erdogan investerat mycket prestige i att hålla tillbaka al-Assad i Idlib, och på att skapa en ”säkerhetszon” mot syrienkurderna i nordöst. Dit har den turkiske presidenten också hoppats kunna skicka hundratusentals syriska flyktingar. Vilken kraft och uthållighet hans armé har är osäkert, och hans diplomatiska färdigheter lämnar en del i övrigt att önska.

Ryssland, Iran och Turkiet gör upp om Syrien. Slående är hur maktlös, alternativt ointresserad, resten av världen är. Donald Trumps USA lämnade i höstas syrienkurderna åt sitt öde efter att ha använt dem som infanteri mot terrorrörelsen IS. Europas försynta vädjanden om en politisk lösning ekar ihåligt, eftersom det inte finns något att sätta bakom orden. Huvudmålet för EU är fortfarande att Turkiet håller sina löften och inte släpper i väg de syriska flyktingarna över havet.

Det fanns goda skäl för västvärlden att inte ge sig in i det syriska kriget. Minnena från den amerikanska invasionen i Irak förskräckte. Passivitet har dessvärre inte heller varit något effektivt koncept. Förr eller senare kommer åtminstone Europa att bli tvunget att anstränga sig för att hantera Syrien och dess miljoner flyktingar. Beredskapen är knappast den bästa.