Socialdemokraterna vill krympa EU:s jordbruksstöd. Det vill inte den tidigare partiledaren Göran Persson. 

Intresset ljuger aldrig, som cynikerna brukar framhålla. Persson är ju numera husbonde på egen gård. 

”Här i lagårn är fest, för vi fick i år ett öre mer för mjölken”, jublade en milt satirisk Ulf Peder Olrog i en kuplett för sisådär 70 år sedan. I dagens EU-fierade Sverige kan bönderna glädja sig åt fetare pengaflöden. Förra året fick Göran Persson i sin roll som odalman ett sammanlagt EU-stöd på 400 000 kronor.

Av DN:s Fakta i frågan på onsdagen framgår att jordbruksstödets andel av EU:s budget minskat från 73 procent 1985 till 39 procent förra året. Men man ska då komma ihåg att budgeten som sådan svällt avsevärt. Stora summor, i fjol 56 miljarder euro, plöjs ner i det europeiska jordbruket. Fler och fler ifrågasätter om det ger rimlig avkastning.

Så gott som alla svenska partier delar Socialdemokraternas uppfattning om jordbruksstödet. Centerpartiet avviker, i denna fråga troget sitt historiska arv som intresseparti. Den svenska linjen är inte apart; också den mäktiga EU-kommissionen säger sig vilja ändra på ramarna för jordbrukssubventionerna. Ett skäl är Brexit. Om Storbritannien till sist lyckas lämna EU så kommer de att ta sin andel av budgeten med sig. I en krympt budget vill EU-kommissionen samtidigt skapa utrymme för satsningar på annat än franska och polska bönder.

Hotfulla moln drar in över åkrar och ängar. Göran Persson är inte ensam om att frukta och varna för kommande sämre bidragsskördar. ”Så som marknaden ser ut i dag med prispress och svag konkurrenskraft i näringen skulle kraftigt sänkta stöd omöjliggöra den höga kvalitet vi har inom den svenska livsmedelsproduktionen”, skrev till exempel Hans Ramel, ordförande i LRF Skåne, nyligen i en debattartikel i tidningen Land Lantbruk. 

Ökad produktivitet och pressade livsmedelspriser kan inte vara prioriterade politiska mål i en tid då maten snarare är för billig än för dyr,

Hur beroende är de svenska bönderna av EU-bidragen? DN:s genomgång visar att det är svårt att ge ett entydigt och säkert svar. Lantbruket är inte en homogen näring, villkoren skiljer sig åt från gård till gård. Men man kan konstatera att det bidragssystem EU tillämpar gynnar storskalighet. En väsentlig del av stödet baseras på gårdens storlek. Det innebär att man på listan över de största bidragsmottagarna i Hans Ramels hemlandskap Skåne hittar storgods som Trolle Ljungby, Björnstorp och Övedskloster, det sistnämnda drivet av Ramel själv. Bidragssummorna räknas här i miljoner kronor.

Det är svårt att förstå varför skattebetalarna via EU ska subventionera en specifik bransch, även om denna brukar betecknas som ”modernäringen”. Det blir ännu svårare att förstå när systemet är riggat på ett sådant sätt att det gynnar de största aktörerna.

Det finns dockargument för ett europeiskt jordbruksstöd, men då ett stöd som bygger vidare på den del av dagens system som premierar ekologiskt utvecklingsarbete, naturskydd och landskapsvård. Ökad produktivitet och pressade livsmedelspriser kan inte vara prioriterade politiska mål i en tid då maten snarare är för billig än för dyr, vetenskapen slår larm om en accelererande artdöd som delvis drivs fram av det industrialiserade jordbruket och vi befinner oss i en klimatkris med extremväder som inte minst hotar förutsättningarna för lantbruket.

EU:s jordbruksstöd bör skäras ner, men framför allt bör det omfördelas och finansiera de lantbruksprodukter vi inte kan köpa på Ica: klimatinsatser, öppna landskap, blommande ängar, en levande landsbygd.