Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 05:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/europas-ledare-slass-mot-varandra-i-libyen/

Ledare

Europas ledare slåss mot varandra i Libyen

Skål för Libyen. Foto: Alexey Druzhinin/AFP

DN 13/1 2020. I skuggan av krisen kring Iran blir kaoset i Libyen alltmer av ett internationellt dilemma. Dessvärre viker passiva västländer undan för de auktoritära krafter som blandar sig i.

På papperet ser det någorlunda enkelt ut. I huvudstaden Tripoli i västra Libyen finns den av FN erkända regeringen, ledd av Fayez al-Sarraj. I öster regerar krigsherren Khalifa Haftar. Men det är den senare som kontrollerar större delen av landet och som har haft militära framgångar på sistone.

Förra veckan intog Haftar staden Sirte, där Muammar Khaddafi växte upp. Upproret 2011 mot den gamle diktatorn var en del av den arabiska våren. När han hotade med blodbad på rebellerna ingrep framför allt Frankrike och Storbritannien, stödda av USA, med flygstridskrafter. Regimen föll samman och Khaddafi dödades av en folkmassa.

Frankrike stöttar Haftar, på grund av oljeintressen och för att skydda sin gamla intressesfär i norra och västra Afrika. Italien håller på Tripoli, för att få hjälp att stoppa båtflyktingar.

Efteråt tog ingen egentligen ansvar för vad som hänt eller för återuppbyggnaden av landet. Libyen rasade ned i ett svart hål fyllt av våldsverkare och terrorister. För fem år sedan startade Haftar, en av Khaddafis tidigare generaler, en konkurrerande regering och inledde en väpnad kampanj för att störta den i Tripoli.

I dag rör fortfarande hundratals miliser med varierande mål till bilden. Utländska interventioner gör den riktigt komplicerad. Diktaturerna Saudiarabien, Egypten och Förenade arabemiraten stöder helhjärtat Haftar – liksom Ryssland, som har skickat vapen och över 1 000 legosoldater från den paramilitära Wagnergruppen.

Tripolisidan, där Muslimska brödraskapet och andra islamister ingår, får i sin tur stöd av Qatar och Turkiet. Nyligen anlände de första soldaterna från Ankara, men stridandet ska tydligen skötas av allierade miliser från Syrien.

Att ge sig in i konflikten ser föga lockande ut, men president Recep Tayyip Erdogan har värvat den kringrända libyska regeringen för sina olje- och gasutvinningsplaner i östra Medelhavet. En överenskommelse med Tripoli utökar det turkiska territorialvattnet rejält, vilket skulle ge Ankara rätt till fyndigheterna på bekostnad av Grekland, Cypern och Egypten.

Erdogan ser dessutom Libyen i sig som en ekonomisk möjlighet för turkiska företag. Byggprojekt värda miljarder frystes när Khaddafi hade störtats. Inrikespolitiska syften är också en faktor, även om potentialen för nationalistiska appeller är mindre än vid invasionen i Syrien.

USA har minst två linjer samtidigt. Officiellt har man backat upp FN och Tripoli. Men president Donald Trump har uttryckt sympatier för Haftar, en despot i vardande likt Egyptens ledare Abdulfattah al-Sisi.

Och EU? Frankrike stöttar Haftar, på grund av oljeintressen och för att skydda sin gamla intressesfär i norra och västra Afrika. Italien håller på Tripoli, för att få hjälp att stoppa de båtflyktingar som desperat försöker ta sig ut ur infernot i Libyen. Grekland och Cypern är vansinniga på turkarnas gasimperialism. Europa i övrigt pratar mest om en ”politisk process” som ingen har sett röken av.

I onsdags träffade så Erdogan kollegan Vladimir Putin i Istanbul. De har ett skakigt samarbete om Syrien, och Turkiet har köpt ett ryskt luftförsvarssystem, men i Libyen står de alltså åter på motsatta barrikader. Än så länge.

Deras möjligheter att genomdriva det eldupphör de talar om är begränsade, och Haftar har redan avvisat det. Men tillsammans kan Ryssland och Turkiet kapa dagordningen och ställa väst offside, en favoritsysselsättning för Erdogan och Putin.

EU bor granne med Libyen. Det märks inte på beslutsamheten.