Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/europeisk-pessimism-kan-bli-sjalvuppfyllande/

Ledare

Europeisk pessimism kan bli självuppfyllande

Kanslern.
Kanslern. Foto: Alexander Mahmoud

DN 20/1 2020. Hur är stämningen i Berlin? Vemodig. Så framtonar den i vart fall i den intervju med förbundskansler Angela Merkel som Financial Times publicerade i torsdags. 

Angela Merkel är nu Europas mest erfarna politiker – och mest respekterade. Om hon som väntat lämnar sin post nästa år kommer hon att kunna se tillbaka på 15 år i ledningen för Europas starkaste land. 

Oron för vad som då kommer att ske är redan stor. Och läsarna av Financial Times intervju blir knappast lugnare. Kanslern fruktar me first-nationalismen, hon är en varm vän av en värld där stater kommer överens och respekterar vad man kommit överens om. En värld där också mindre stater kan leva i förlitan på att de större håller sig till reglerna. 

Det är den värld som uppstod ur världskrigens förödelse. En ordning som låtit Tyskland komma tillbaka och till slut enas igen. Den ordningen är inte perfekt, organisationer kan behöva få nya regler. Det gäller också EU. 

Brexit ska bli en väckarklocka för dem som är kvar, menar kanslern. Konkurrenskraft är ett tyskt nyckelord, och den utmanas av världen – Kina, USA – och snart också av före detta medlemmen Storbritannien. Euron klarade sin första allvarliga kris för snart 10 år sedan men den kan inte fortsätta att vila på tyska skattebetalares vilja, för den viljan svajar.

Det går inte att tvivla på kanslerns bekännelse till EU-samarbetet. Om vi håller ihop kan vi stå oss i konkurrensen, värna våra fri- och rättigheter och träda fram med stark röst i världen. Det oroande är att Angela Merkel ser så många risker och hot. Och att hon ser rätt.

USA drar sig bort, Kinas växande anspråk, ett kaotiskt Mellanöstern i Europas närhet och en dålig relation till maktspelaren Ryssland – så ser världen ut också från Berlin. 

Pessimism kan vara realism men den kan också bli självuppfyllande. Vill vi att EU ska spricka sönder lär det göra det. 

Allt kan inte fortsätta att vila på tyska skattebetalares vilja, för den viljan svajar.

Från andra perspektiv ter sig Europa kanske inte precis som ett paradis men bra nära. Här lever närmare en halv miljard människor i fred, de allra flesta har hyggligt betalda arbeten, kan äta sig mätta och finna en utbildad doktor när de blir sjuka.

Här finns avancerade industrier, högteknologisk forskning och utbildade arbetstagare. 

Och inte minst – samhällen där infrastruktur, medier och kulturliv fungerar.

Men är vi medvetna om dessa fördelar? Nej, inte tillräckligt. Är vi på det klara med riskerna? Nej, inte tillräckligt.

Det är hög tid att se om det europeiska huset. Klimatarbetet kräver samförstånd och bestämt samarbete. Utländskt kapital är ingalunda enbart till nytta, det betyder också utländskt inflytande; ingen enskild stat kan kosta på sig att mota Kina, det måste EU göra tillsammans.

Allt kan inte heller vänta tills Angela Merkels efterträdare intagit kanslersstolen. Möjligen skulle vemodet i Berlin lyfta om våren kunde visa att reparationerna och befästandet av det europeiska huset har satt i gång.