Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 07:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/eus-tomma-ord-om-turkiet-har-ett-pris/

Ledare

EU:s tomma ord om Turkiet har ett pris

Röken stiger över kurdernas land. Foto: Lefteris Pitarakis/AP

DN 11/10 2019. EU vädjar till Turkiet om en försiktig militär offensiv, men har bara fraser att komma med. Flyktingavtalet från 2016 står i vägen.

Turkiets krig mot kurderna i nordöstra Syrien är i full gång. Bomber och granater faller, civila flyr för sitt liv.

President Erdogans mål är att skapa en tre mil djup buffertzon mot kurderna i Syrien, som han kallar terrorister på grund av deras kopplingar till PKK-gerillan i Turkiet. Till det ”säkra området” planerar han att deportera kanske hälften av de 3,6 miljoner syriska flyktingar som finns på turkisk mark. Så ska den kurdiska befolkningen spädas ut med sunniaraber.

EU kan inte gärna stå fast vid flyktingavtalet om Turkiet begår krigsförbrytelser, tillåter IS-terrorister att rymma, skapar en ny flyktingvåg i Syrien och etniskt rensar den ”säkra zonen”.

Donald Trump gav klartecken till Erdogans invasion, trots att kurdisk milis fungerat som USA:s bästa allierade på marken i kampen mot terrorrörelsen IS. Nu är det tveksamt om kurderna klarar att både slåss mot Turkiet och vakta de tusentals IS-fångar de håller inlåsta i läger.

EU ber Turkiet att vara återhållsamt, men famlar efter verkliga svar. Unionen har ett svårt dilemma.

Ett ungerskt veto stoppade kritik innan den turkiska inmarschen startade. Andra medlemsländer såg till att uttalandet sedan blev urvattnat. Några repressalier är inte aktuella.

Och vad skulle EU göra? Flera riksdagspartier kräver ett svenskt vapenexportförbud, och det borde vara naturligt även på europeisk nivå om det mot förmodan gick att skapa enighet kring det. Den svenska försäljningen är liten. Erdogan har därtill visat att han trots det turkiska Natomedlemskapet gärna köper vapen från Ryssland i stället för från väst.

Turkiets ansökan om EU-medlemskap kan rivas en gång för alla, men den är i praktiken redan död. Erdogan har länge bedrivit en häxjakt på oppositionella, strypt pressfriheten och krossat rättsstaten. Hyckleriet i frågan dröjer kvar, men ett sådant land kan aldrig bli en del av unionen.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt gör rätt i att vara hård mot Turkiet, men hans förslag att Sverige i FN ska driva införandet av en flygförbudszon i nordöstra Syrien är verklighetsfrämmande. Bara USA har förmågan. Och Trump har redan övergett kurderna.

Men EU:s handlingsutrymme är framför allt kringskuret av flyktingavtalet från 2016. Efter den stora strömmen anlitade unionen Erdogan som gränsvakt, och har hittills gett Turkiet 6 miljarder euro för att sörja för de syriska flyktingarna.

Erdogan har krävt mer pengar för att inte ”öppna kranen” igen. Han vill ha stöd för tvångsförflyttningen av flyktingar till nordöstra Syrien. På torsdagen varnade han EU för att beskriva den turkiska invasionen som en invasion: ”då skickar vi 3,6 miljoner migranter till er”.

Självklart kan EU inte betala för deportation av syriska flyktingar. Men rösterna för att skrota flyktingavtalet är försvinnande få.

Därmed blir också ekonomiska sanktioner mot Turkiet närmast ogörliga. Att bryta upp tullunionen är knappast ens en teoretisk möjlighet. Det går inte att kombinera med att fortsätta skicka miljarder till flyktinglägren.

Erdogan har sedan länge slutat lyssna på EU:s maningar om demokrati, och har inga skrupler när det gäller flyktingarna. Vita huset är inte den bundsförvant som skulle behövas för att sätta verklig press på honom.

Fast även den vars enda prioritet är att hålla flyktingar borta från Europa måste inse att tystnad har ett pris. EU kan inte gärna stå fast vid flyktingavtalet om Turkiet begår krigsförbrytelser, tillåter IS-terrorister att rymma, skapar en ny flyktingvåg i Syrien och etniskt rensar den ”säkra zonen”. Den turkifiering som skett av redan ockuperade syrienkurdiska områden längre västerut är illa nog.

Det finns en gräns för hur långt Erdogans Turkiet kan gå. Annars blir utpressningen bara värre.