DN 7/12 2017. Donald Trump ska flytta USA:s israeliska ambassad till Jerusalem. Någon fred kommer inte närmare för det.
Som allt annat i president Donald Trumps inkorg skulle det bli så enkelt att lösa konflikten mellan israeler och palestinier. Svärsonen Jared Kushner, utan diplomatisk erfarenhet, fick ta hand om det. Den ”ultimata” fredsplanen har fördröjts men ska nu komma i början av nästa år. Om den är något annat än ett luftslott blir det en rejäl överraskning.
På onsdagskvällen byggde Trump i stället en ny mur genom att meddela att USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad. Han instruerade samtidigt utrikesdepartementet att påbörja förberedelserna för att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv, där alla länder i dag har sina beskickningar. Tidsplanen är i övrigt vag.
Ingendera sidan kan eller vill förhandla. Extremister i båda lägren vakar nogsamt över att inga eftergifter görs.
Å ena sidan är det ett naturligt steg. I Jerusalem sitter Israels regering och parlament, och visst går det att hävda att det är en historisk realitet att detta är landets huvudstad. Den amerikanska kongressen slog fast det i en lag 1995. En ambassadflytt har dock hela tiden kunnat skjutas upp sex månader i taget, och alla presidenter har hittills valt att inte föregripa ett fredsavtal.
Å andra sidan är det också ett faktum att palestinierna ser östra Jerusalem som sin givna huvudstad i en framtida suverän stat. Trump hävdar att han inte tar ställning i den frågan, men intrycket blir ett helt annat. Muslimer lite varstans kan bli heligt ilskna, fast det brukar inte bekymra presidenten.
Sionisterna som ledde Israel från självständighetsförklaringen 1948 var inte särskilt intresserade av Jerusalem. Med sexdagarskriget 1967 växte stadens roll. Dels hade Israel visat sig militärt överlägset alla arabiska grannar, dels ockuperades och annekterades östra Jerusalem. Och där ligger Tempelberget, en helig plats för judar, muslimer och kristna som rymmer både Klippdomen och al-Aqsamoskén.
I dag är ”fredsprocessen” i princip död, men ett återupplivande är inte möjligt utan Jerusalem. Israel insisterar på att staden är odelbar, men inget säger att den inte kan fungera som säte för båda parter. Andra nödvändiga delar i en uppgörelse om en tvåstatslösning är också sedan länge väl kända. 1967 års gränser måste bilda utgångspunkt, men land måste bytas. Och palestinierna måste inse att kravet att 1948 års flyktingar ska få återvända är ogenomförbart.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är rigid nog på egen hand, och vill inte förlora makten till högernationalister som är ännu värre. Mahmoud Abbas sitter kvar som palestinsk president åtta år efter att hans mandat gick ut, och hans korrupta myndighet saknar legitimitet. Det påstås pågå försoning med terrororganisationen Hamas, men den vill fortfarande förgöra Israel och tänker inte ge upp sitt enpartivälde i Gaza.
Ingendera sidan kan eller vill förhandla. Extremister i båda lägren vakar nogsamt över att inga eftergifter görs.
Att flytta en amerikansk ambassad är dock ingen nyckel till låset. Risken är i stället att arga protester från palestinierna startar en ny våldsspiral och leder till farliga konsekvenser i hela Mellanöstern. Den israeliska vägrarfronten kan möjligen omfamna Trump. Men om palestinska ledare hittills inte vågat förbereda sitt folk på nödvändiga kompromisser, blir det nu än mer omöjligt. Genom att USA ser ut att ställa sig på Israels sida grusas eventuella intentioner att framstå som hederlig och rättvis medlare.
En delförklaring till Trumps agerande är vallöften till kristna konservativa väljare och Israelvänner i USA. Därtill har han ensidigt tagit Saudiarabiens parti i alla konflikter i Mellanöstern. Regionen är betydligt mer komplex än så, och amerikanerna har olika slags intressen. Men för presidenten är Iran ondskans högborg på jorden, något som även saudierna och israelerna är överens om.
Nyligen var Mahmoud Abbas i Saudiarabien, ditkallad för att lyssna på Trumpadministrationens utkast till fredsplan. Enligt hans version var idén att om palestinierna lade sig platt för Israel skulle alla bli nöjda. Den egna staten skulle bli en kuliss, och östra Jerusalem aldrig dess huvudstad. Men förslaget är otänkbart för varje palestinsk förhandlare.
Utan en verklig tvåstatslösning uppstår frågan om Israels framtid. Evig ockupation och annektering av Västbanken innebär en palestinsk majoritet utan rösträtt. Så överlever inte en demokrati på ett meningsfullt sätt.
Barack Obama lyckades inte heller något vidare med israeler och palestinier. En genomtänkt strategi är för mycket begärt av Trump. Önskvärt vore ändå att han erkände problemen.