Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-27 08:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/fem-saker-vi-bor-ta-med-oss-fran-coronakrisen/

Svensk politik

Fem saker vi bör ta med oss från coronakrisen

Coronapandemin har satt flera brister och sanningar i blixtbelysning.
Coronapandemin har satt flera brister och sanningar i blixtbelysning. Foto: Magnus Hallgren

DN 7/5 2020. Bristerna i a-kassan, äldreomsorgen, sjukvården och beredskapen uppstod inte i samband med coronakrisen.

Coronapandemin har tvingat regeringen att vidta panikåtgärder. I annat fall hade mycket av det vi tar för givet drabbats av en systemkollaps.

Samtidigt sätter krisen flera brister och sanningar som fanns långt före coronaviruset i blixtbelysning.

Ta a-kassan, som tillfälligt har höjts och breddats så att den inkluderar fler. Finansminister Magdalena Andersson (S) motiverar förändringen med att en mer generös ersättning kan gynna landets ekonomi och att ”det handlar om att öka tryggheten för människor” (TT 30/3).

Låt gå för att de negativa effekterna på samhället blir större när många förlorar jobbet samtidigt. Men arbetslösas behov av trygghet, som en bättre privatekonomi ger, påverkas knappast av hur många andra som befinner sig i en liknande situation. Därför vore en obligatorisk a-kassa ett naturligt steg efter krisen.

Samma sak med äldreomsorgen. I veckan rapporterade Sveriges kommuner och regioner att drygt fyra av tio av personalen inom kommunal omsorg inte följer basala hygienrutiner och klädregler. Det är visserligen en bättre siffra än förra året, så coronauppmaningarna har sannolikt haft effekt.

Om det är någonting vi har märkt under våren är det att när krisen är här, måste det finnas ett maskineri som snabbt kan kicka i gång.

Men att inte ens 60 procent gör som man ska inom en så kritisk verksamhet som omsorgen, vittnar om ett generellt behov av satsningar på utbildning och att ledningsgrupper skapar tydliga rutiner som även timvikarier introduceras i, så att en sårbar verksamhet blir aningen mindre sårbar. Dessutom måste det avsättas tillräckligt med tid så att alla anställda kan följa rutinerna – varje dag, året runt.

En annan del av samhället som kräver rutiner för att fungera är näringslivet. Under coronakrisen har det blivit ovanligt tydligt hur försämrade villkor – som restriktioner för folksamlingar och resor – kan slå ut hela branscher.

Även om situationen just nu är speciell, vilket legitimerar att staten under några månader håller företag flytande, visar den snabba nedgången på vikten av långsiktiga spelregler. Annars kan de som funderar på att starta företag eller går i expansionstankar inte göra rimliga kalkyler.

Ytterligare en verksamhet som har hamnat i blickfånget är sjukvården, där läkare, sjuksköterskor och undersköterskor gör fantastiska insatser. Men det betyder inte att de nödvändigtvis har rätt arbetsgivare.

Trots att det i över tio år har funnits en tydlig uppmaning till regionerna från både Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, om att ha lager med skyddsutrustning som en del av sin pandemiberedskap, har ingen av de tre största regionerna inkluderat det i sina planer (Ekot 18/3). För den enskilda regionen kan det vara rationellt, eftersom lagerhållning är dyrt. Men som Carl Johan Sonesson (M), regionstyrelsens ordförande i Skåne, säger är det farligt att man beställer när lagren tar slut och ”det är en lärdom man måste dra”.

Även om det senare är sant, är inte lärdomen att regionerna bör börja hamstra, utan att sjukvård och lager är ett nationellt intresse som ska vara statens ansvar.

För det går inte att lappa och laga hur mycket som helst i efterhand, vilket är det femte som Sverige bör ta med sig från coronakrisen. Att montera ner går fort. Att bygga upp tar tid.

När pandemin är över behövs därför en politisk debatt om beredskap. Det gäller allt från vad som ska finnas i lager och hur en krisorganisation bäst arrangeras, till vilken roll det svenska försvaret ska ha 2030.

Om det är någonting vi har märkt under våren är det nämligen att när krisen är här, måste det finnas ett maskineri som snabbt kan kicka i gång. Tiden för planering är sedan länge förbi.