Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 20:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/fiskepolitiken-ar-ett-statligt-bottennapp/

Ledare

Fiskepolitiken är ett statligt bottennapp

Dina skattepengar går till att fiska ut världshaven och försämra klimatet. Foto: Paul Hansen

DN 7/1 2020. Fiskesubventionerna har globalt sett minskat något, men är fortfarande ett av de mest flagranta exemplen på hur världens stater bidrar till rovdrift och miljöförstöring.

När problem uppmärksammas är den första och ofta enda fråga som ställs vad stat och politiker kan göra åt det. Mer sällan ställs frågan vad stat och politiker redan gör som bidrar till problemet, och som därför borde upphöra.

Den pågående utfiskningen av världshaven är ett typiskt sådant politikmisslyckande. Enligt FN:s fiskeorgan FAO fiskas omkring 93 procent av världens bestånd antingen över eller precis på gränsen för vad som är hållbart. Mer än hälften av de kända fiskevattnen är så uttömda att de ger liten eller ingen fångst.

Allt detta underlättas av massiva statliga subventioner, motsvarande 35,4 miljarder dollar för 2018. Subventionerna går i de allra flesta länder till att utöka redan överdimensionerade fiskeflottor och öka deras fångstkapacitet. Hela 22 procent av subventionerna kommer dessutom i form av skattebefriade fossila bränslen. Världens stater bidrar på detta sätt både till överfiskning och klimatskadliga utsläpp på samma gång.

Mer sällan ställs frågan vad stat och politiker redan gör som bidrar till problemet, och som därför borde upphöra.

Den största miljöboven är Kina, som står för hela 21 procent av världens fiskesubventioner och har en enorm och aggressivt fiskande flotta. Inget annat enskilt land är i närheten. Asien står för hela 55 procent av subventionerna, Sydkorea och Japan är andra stora aktörer. Dessa länder har också en hög andel subventioner som ökar fångstkapaciteten.

Sverige och EU har ingen anledning att yvas. EU stod för 11 procent av subventionerna, Världsnaturfonden menade i en rapport förra året att 50 procent av fiskbestånden i Östersjön är överfiskade och att EU är långt ifrån målen om ett hållbart fiske.

I år ska det dock bli annorlunda, åtminstone enligt Agenda 2030, FN:s målsättningar för hållbar utveckling i världen som undertecknats av medlemsländerna. Där är 2020 satt som slutår för subventioner som bidrar till överfiskning, samt till illegalt, ej rapporterat och oreglerat fiske, som alltså fortfarande förekommer.

Optimismen är dock inte särskilt stor om att länderna ska mäkta med att fasa ut ens de mest skadliga subventionerna. I Världshandelsorganisationen WTO pågår förvisso förhandlingar sedan förra året, men länderna är inte överens om vilka subventioner som ska fasas ut, hur det ska gå till eller ens hur illegalt fiske ska definieras.

Subventionerna för att öka fiskekapaciteten handlar ofta om att komma först till krympande bestånd, och bidrar därmed till fientlighet mellan länder.

Som på andra områden medför stöd och bidrag en risk att politiker som beslutar i frågorna identifierar sig med branschen medan hänsyn till miljö, ekonomi eller skattebetalare hamnar i bakgrunden.

Världshaven lider dessutom av allmänningarnas tragedi – om inte ett lands fiskare tar upp fångsten, så kommer andra att göra det. Subventionerna för att öka fiskekapaciteten handlar ofta om att komma först till krympande bestånd, och bidrar därmed till fientlighet mellan länder.

Helt hopplöst är det dock inte. Fiskesubventionerna hade 2018 minskat något sedan 2009, efter att tidigare ha expanderat. Regelbundna förhandlingar pågår ändå i WTO om att fasa ut åtminstone vissa subventioner. Den svenska regeringen har också försökt lyfta frågan, bland annat genom en gemensamt arrangerad konferens med önationen Fiji 2017.

Framför allt skulle allmänheten behöva uppmärksammas på att det är så här deras skattepengar hanteras. Oavsett vad andra gör vore det en ekonomisk och ekologisk vinst att fasa ut svenska och europeiska fiskesubventioner. Ännu bättre vore förstås att göra det tillsammans.