Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 20:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/for-saudiarabiens-kvinnor-ar-vagen-till-frihet-annu-lang/

Ledare

För Saudiarabiens kvinnor är vägen till frihet ännu lång

Saudiska flickor måste få växa upp till fria kvinnor. Foto: Roger Turesson

DN 3/8 2019. Saudiarabien har lättat en aning på det lagstiftade patriarkatet. Men förändringarna skymmer inte skräckväldet.

Saudiska kvinnor som är över 21 år gamla ska få rätt att ha egna pass och resa utomlands utan godkännande eller sällskap av en manlig förmyndare. Glädjen har varit stor bland de saudiska kvinnorna, vars varenda rörelse hittills övervakats och kontrollerats. De behandlas som barn i sina egna hem.

De mänskliga rättigheterna är kraftigt kringskurna och islamiska sharialagar råder.

Men kronprinsen Muhammed bin Salman ska inte gå till historien som en kvinnornas befriare. Och utvecklingen kan knappast tas som intäkt för att Saudiarabien verkligen förändras. Skulle prinsen på allvar bry sig om jämställdhet skulle han, som överhuvud för en monarki med den absoluta makten över såväl lagstiftning och rättsväsende, enkelt kunna jämställa män och kvinnor. Och som både Amnesty och Human Rights Watch konstaterat sitter många av de kvinnorättsaktivister som kämpat för borttagandet av förmyndarskapet fortfarande i fängelse, där de under lång tid torterats och lär bli kvar.

Saudiska kvinnor kommer också framöver att tvingas inhämta samtycke från en manlig förmyndare för att gifta sig eller flytta hemifrån. Deras barn blir inte automatiskt saudiska medborgare. Skyddet är obefintligt mot misshandel och sexuellt våld, särskilt i nära relationer. Att kvinnor flytt landet och i asylansökningar angett könsförtryck som grund för skyddsbehovet är talande men föga förvånande.

Som Economist skriver finns det nu en uppenbar möjlighet att många saudiska kvinnor tar sin nyfunna resefrihet och flyr sin kos för att aldrig återvända.

Precis som många andra auktoritära styren upplever det saudiska kungahuset att stödet för status quo skakar.

För livet i Saudiarabien är ett liv i stor ofrihet, även för män. De mänskliga rättigheterna är kraftigt kringskurna och islamiska sharialagar råder. Politiska partier är förbjudna och folket får inte engagera sig i fackföreningar.

Dödsstraff och tortyr finns i straffskalan och används flitigt i de orättvisa rättegångarna – även för mindre förseelser. Shiaminoriteten möter daglig diskriminering och de många utländska gästarbetarna behandlas som avskum. Skydd för yttrandefrihet, mötesfrihet och organisationsfrihet saknas.

Så varför lättar man på kvinnoförtrycket nu? Kronprinsen lever i en politiskt orolig tid. Precis som många andra auktoritära styren upplever det saudiska kungahuset att stödet för status quo skakar. Sociala medier har möjliggjort för snabba normförändringar – människor ser att andra är modiga nog att protestera och vågar då själva hoppas på förändring.

De senaste åren har staten svarat med att så gott det går kväva frihetslängtan genom att i massor fängsla kritiker på godtyckliga grunder.

Demokratiaktivister måste stöttas, krigsbrotten i Jemen utredas och förtrycket av befolkningen upphöra.

Det har fungerat så där. Efter mordet den framstående journalisten Jamal Khashoggi på det saudiska konsulatet i Istanbul har både saudiska medborgare och människor i närområdet börjat tröttna på hyckleriet och maktfullkomligheten. När populära bloggare försvinner från internet blir regimens respektlöshet svår att blunda för, även för samhällets privilegierade grupper. Det grymma kriget i Jemen har också spätt på missnöjet i regionen.

Kungahusets förhoppning är att ändringen av förmyndarskapslagarna ska distrahera befolkningen och omvärlden från de krigsbrott och kränkningar man dagligen ägnar sig åt.

Den charaden går vi inte på. Samtidigt som varje förbättring för de saudiska kvinnorna är värd att fira får trycket på Saudiarabien inte minska. Demokratiaktivister måste stöttas, krigsbrotten i Jemen utredas och förtrycket av befolkningen upphöra. Mest akut är att regimen släpper de kvinnorättskämpar som riskerat sitt liv för att befria landets kvinnor från det manliga förmyndarskapet.