Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-08 03:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/forsoken-att-retuschera-2015-visar-att-migrationsfragan-fatt-nya-skygglappar/

Ledare

Försöken att retuschera 2015 visar att migrationsfrågan fått nya skygglappar

Migranter på väg mot Europa hösten 2015.
Migranter på väg mot Europa hösten 2015. Foto: Roger Turesson

DN 30/7 2020. För några år sedan var ett vanligt argument mot ett generöst flyktingmottagande att det fanns andra och enkla lösningar för människor på flykt. Få vill längre prata om dessa påstådda lösningar eller dess pris.

Flyktingåret 2015 är på väg att förändras i vårt medvetande. Ett år då stora delar av det svenska civilsamhället och politiken mobiliserade enorma resurser för att ta emot människor på flykt, inte minst från krigets Syrien, med vars humanitära öde många sympatiserade.

Ganska snart kom samma år att beskrivas som ett år då det var enormt synd om svenskarna, eftersom så många utlänningar kunde ta sig hit.

Att blunda för problem är inte realism, vare sig problemen gäller den internationella flyktingsituationen eller svenska integrationsproblem.

Denna självcentrerade offerretorik har sedan blivit alltmer extrem. I år har tidskriften Kvartals kulturredaktör Ola Wong ägnat sitt sommarprogram (20/7) åt att beskriva tiden fram till 2015 som präglad av något slags diagnostiserat vansinne. Först därefter ”som på en given signal, var det mesta möjligt att diskutera”.

Så vad är egentligen möjligt att diskutera i detta vårt frimodiga nya samtalsklimat, bortom den så kallade åsiktskorridor som enligt samma nyhistorik ska ha rått tidigare?

Det kan man verkligen fråga sig. När Centerpartiets Jonny Cato inför förhandlingarna om migrationspolitiken tidigare i somras påminde om de miljontals människor som är på flykt blev han av SvD:s Ivar Arpi (7/7) utskälld för att ”rabbla sin heliga katekes” och likställd vid en robot. Nu är det de som påminner om flyktingar och deras situation som får till enda svar att berövas sin mänsklighet.

Oförståelsen för denna aspekt av migrationspolitiken, att människor på flykt behöver en fristad, representerar något nytt. Går vi bara några år tillbaka diskuterades också från restriktivt håll faktiska lösningar på den globala flyktingproblematiken, inte sällan med påtagligt hög svansföring.

Stefan Löfvens regering rättfärdigade från början de restriktiva åtgärderna 2015 som en ”andningspaus” i väntan på en lösning med fördelat flyktingmottagande på EU-nivå. Det har talats allt tystare om denna förhoppning.

Sverigedemokraterna hävdade att hjälp på plats, i flyktingläger i närliggande länder, var svaret. Verkligheten är att få av de närliggande mottagarländerna vill öka sitt mottagande, och bara omkring 10 procent av de syriska flyktingarna bor i läger. Det beror bara till viss del på dåliga materiella förhållanden i dessa läger. Framför allt handlar det om att medan läger kan ge temporär respit så kan människorna där sällan bygga upp någon ny tillvaro. Därför söker de flesta sig till städer där de kan hitta jobb och försörjning.

Andra pekade på Australien, som efter omfattande drunkningsolyckor valde att internera alla asylsökande som försöker ta sig till landet för egen maskin på avlägsna öar och vägra att medge asyl i landet. Lägren har dock orsakat stort mänskligt lidande och övergrepp, och till och med lagstiftningsinitiativ om att tysta vittnesmål därom. Tidigare svenska anhängare talar allt tystare om denna lösning, alltmedan Australien tagit till sig av kritiken och avvecklat läger som det på ön Nauru under senare år.

Dissidenter som världen över till stora personliga risker avslöjar och kritiserar orättvisor, korruption och förtryck, får mod av vetskapen att om trycket blir omöjligt finns länder där det går att få en fristad.

I sin bok ”Massutmaning” från 2016 förespeglar nationalekonomen Tino Sanandaji en annan enkel lösning. Medelinkomstländer som Brasilien, Indonesien, Argentina, Turkiet, Malaysia, Filippinerna och många andra med sammantaget miljarder invånare ”skulle med tillräckligt finansiellt stöd från väst kunna absorbera samtliga 65 miljoner som i dag är på flykt och fler på tämligen kort tid”. Detta då dessa länders utbildningsnivå och arbetsmarknadskrav är betydligt närmare de flyendes kompetens.

Resonemanget är inte fel, det vore oerhört välkommet om fler av dessa länder tog emot flyktingar och de kunde integreras, men det är likafullt en skrivbordskonstruktion utifrån ekonomiska parametrar. Såvitt känt har inga av bokens många anhängare och inget svenskt politiskt parti drivit detta förslag.

Två internationella profiler, Alexander Betts och Paul Collier, lanserade en annan lösning i boken ”Refuge” 2017, just med insikten att läger och hjälp i närområdet misslyckats. Men försöken att skapa flyktingläger i närheten av tullbefriad tillverkning för export till väst med legala arbetstillstånd har hittills mest lockat internationella delegationer men färre flyktingar än väntat, och visat sig svåra att utöka i skala.

Snarare än att medge att illusionen spruckit om en enkel lösning, utförd av någon annan, någon annanstans, har de som vill minimera svenskt flyktingmottagande helt enkelt tystnat i frågan. Att döma av utfallen mot Jonny Cato och Centerpartiet kräver de att andra ska göra detsamma. Men att blunda för problem är inte realism, vare sig problemen gäller den internationella flyktingsituationen eller svenska integrationsproblem. Båda kommer att finnas med oss under överskådlig framtid.

Och om de tänkta lösningarna nu övergivits för en politik som håller asylsökande borta till varje pris, så är det åtminstone hög tid att diskutera det priset. Rädslan i Europa för att det ska komma flyktingar har försatt EU i en utpressningssituation gentemot Recep Tayyip Erdogan, vilket kostat både pengar och tystnad inför Turkiets utveckling i auktoritär riktning, med intensifierad jakt på journalister, hbtq-aktivister och andra oppositionella.

Detta är synnerligen olyckligt och destruktivt när globala trender redan går mot inskränkningar av demokrati och fri- och rättigheter. Den brutala sanningen är att samarbeten för att hålla människor på flykt borta med fördel ingås med hänsynslösa och toppstyrda regimer. Viljan i Europa att slippa flyktingar förstärker den trenden, och bidrar både till att fler människor behöver fly och till fler auktoritära problemstater allt närmare våra gränser. Att blunda för detta är inte heller särskilt realistiskt.

Tvärtom är det grundläggande problemet att människor alls behöver fly undan krig och förtryck. Den långsiktiga lösningen är att sprida respekt för mänskliga fri- och rättigheter, liberal demokrati och ömsesidigt berikande handelsutbyten till fler delar av världen, så att fler kan komma till sin rätt i sina hemländer där de bor och ofta vill bo. En början är att inte själv kompromissa om sådana värden.

Ett land kan knappast på egen hand lösa hela flyktingfrågan, men det kan välja att erbjuda lösningar för fler eller färre människor. Och trots kända integrationsproblem fyller asylsystemet viktiga funktioner. Dissidenter som världen över till stora personliga risker avslöjar och kritiserar orättvisor, korruption och förtryck, får mod av vetskapen att om trycket blir omöjligt finns länder där det går att få en fristad. Länder som tar emot stora mängder flyktingar kan se att de inte är ensamma om sitt åtagande.

Avvägningarna är svåra, men i den svenska debatten görs de just nu skenbart enkla. Försöken att stänga omvärlden ute har kommit med åtskilliga nya skygglappar.

Ämnen i artikeln

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt