Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Fritt ord under hot

James Foley, 1973–2014
James Foley, 1973–2014 Foto: Foto: Manu Brabo/AP

Onsdagen den 8 januari 2014 var en av de gladare i Dagens Nyheters 150-åriga historia. Då släpptes vår medarbetare Magnus Falkehed samt hans vän och kollega, fotografen Niclas Hammarström, efter sex veckors fångenskap hos en kriminell syrisk grupp.

De två svenskarna befann sig på plats för att förmedla sanningen om kriget till oss andra på betryggande avstånd. För det fick de betala ett högt pris. Ett än högre har dock betalats av 66 andra journalister. Det är så många som enligt organisationen Reportrar utan gränser, RUG, har mördats under 2014.

James Foley är det i väst mest uppmärksammade fallet där en reporter mördats framför IS kameror. Den jihadistiska terrororganisationen har gjort det till modus operandi att döda misshagliga personer – journalister, shiamuslimer, kristna, oppositionella – på ett så spektakulärt sätt som möjligt för att skrämma andra till under­kastelse.

Ytterligare ett av dess många oskyldiga offer är tv-fotografen Raad al-Azzawi. Hans, i IS ögon, svåra brott var att som en sann yrkesman vägra arbeta för terrororganisationen. Han greps i september och sköts några veckor senare inför en folkmassa tillsammans med sin bror. ”IS tolererar bara döda eller samarbetsvilliga journalister”, konstaterar RUG lakoniskt.

Al-Azzawi och Foley är två av 19 journalister som enligt RUG har mördats i Irak och Syrien under året. Siffran gör området till det klart farligaste för den som jobbar med nyhetsförmedling. Därefter följer Palestina – mycket på grund av Gaza­kriget – östra Ukraina och Libyen.

Falkehed och Hammarström släpptes ur sin fångenskap, Dawit Isaak sitter kvar. Det har gått mer än 13 år sedan han fängslades utan rättegång i Eritrea, det land som är ett av världens största ”fängelser för journalister”.

Just Eritrea och Isaak har använts i en kampanj från RUG för att visa på den grymhet som drabbar journalister i stora delar av världen. Symbolen är en container – Eritreas regim använder sådana för att spärra in sina ”fiender”, inte sällan under stekande sol.

Landet kommer sist på RUG:s lista över pressfrihet, till och med efter Nordkorea. Därefter följer Turkmeni­stan, Syrien, Somalia, Kina, Vietnam och Iran.

En annan organisation som kart­lägger våld, hot och andra angrepp på det fria ordet, amerikanska Committee to protect journalists, rankar 2014 som det värsta året sedan 1990 vad gäller gripanden av journalister. I en rapport pekas särskilt Kina och Iran ut som två stater på väg från illa till värre.

Regimerna slår hårt mot reportrar, bloggare, redaktörer och fotografer – i dessa två länder ska enligt rapporten en tredjedel av alla världens fängslade journalister befinna sig.

Det finns alltför många länder där regeringarnas värsta fruktan är att sanningen ska komma fram. Och rädda makthavare tenderar att bli grymma.

Hoten mot yttrandefriheten är i dag ganska tydliga. Odemokratiska regimer, religiösa fanatiker och kriminella organisationer hör till dem som förenas i sin vilja att använda våld och hot för att tysta de röster som motsäger dem.

Den militanta jihadismens framväxt, med IS som otäckaste exempel, är ett dråpslag mot det fria samtalet och den fria journalistiken. Det ligger i varje religions intresse att framhäva sig själv som förespråkare för Den Enda Sanningen – men i varje demokrats intresse att påpeka att det kan finnas fler sanningar. Och framför allt att ingen har rätt att stå oemotsagd med sin version.

Det är inte synd om journalister. Det är en på många sätt privilegierad kår som säkert har tendenser att gnälla ibland. Journalisten har dessutom ofta genom historien varit en ganska föraktad figur. Man har talat om rännstenspress och om snokande murvlar som sticker näsan där den inte hör hemma. Ett visst mått av ovilja och förakt från makthavarna kan vara ett tecken på att journalisten i alla fall gjort något rätt.

Men det är ett faktum att journalistiken är satt under press, även i demokratier som Sverige. De ekonomiska villkoren förändras, samtidigt som många verksamma i branschen lever under direkta fysiska hot.

Det fria ordet är en av grundpelarna i demokratibygget. Kan den tradi­tionella reportern och fotografen, med sin hantverksskicklighet, verkligen helt ersättas av medborgarjournalister med tangentbord och/eller mobiltelefon?

Risken är stor att murveln saknas först när redaktionen är tom.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.