Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/fuska-inte-bort-skattereformen/

Ledare

Fuska inte bort skattereformen

Lööf och Löfven har en del kvar att debattera. Foto: Nicklas Thegerström

DN 6/2 2019. Säkert är det ingen slump att punkten i januariavtalet om en omfattande skattereform bara är sju rader. Utrymmet för ”leva och bo på landsbygden” är tre gånger större. Antingen är skatter så mycket lättare. Eller så vet partierna inte riktigt vad de vill.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Ofta talas det drömmande om den ”underbara natten” 1981, liksom om ”århundradets skattereform” tio år senare. Båda hade sin grund i problem som inte kunde vänta längre. Hur förändringstrycket ser ut i dag är mer diffust.

Förre finansministern Erik Åsbrink (S) beskrev på tisdagens DN Debatt sina utgångspunkter: bort med krånglet, inga ökade inkomstskillnader, sannolikt en högre skattekvot för att klara vård och omsorg. Receptet är att höja kapitalinkomstskatterna och sänka skatten på arbete.

Det är inget axiom att det inte går att omprioritera i den offentliga sektorn.

Åsbrink har rätt i att ”skatternas huvudsyfte är att finansiera de offentliga utgifterna”. Men Sverige har redan en hög skattekvot jämfört med våra konkurrentländer. Från 1950 till 1980 steg kommunalskatten från 10 till 30 kronor i snitt, men där började det ta emot. För hög inkomstskatt dödar incitamenten att arbeta. Höga skatter på företag slår mot sysselsättningen och minskar konkurrenskraften. ”Stora behov” ändrar inte detta faktum, vad den politiska vänstern än inbillar sig.

Välfärden ska ha sina pengar, försvar och polis måste få mer. Men det är inget axiom att det inte går att omprioritera i den offentliga sektorn. Alliansregeringen sänkte skatten, särskilt på lägre inkomster. Och det skedde utan att landet klövs isär eller äldreomsorgen ruinerades, även om det kunde låta så på första maj.

Något slags blocköverskridande lösning behövs, eftersom riksdagen ser ut som den gör. En gissning är att skattekvoten i så fall knappast rubbas, inte för att den svenska är evigt optimal, utan för att S inte torde vilja sänka den och de borgerliga partierna inte höja.

Lägre skatt på arbete är principiellt rätt. Med budgeten infördes ännu ett jobbskatteavdrag, medan brytpunkten för statlig skatt höjdes. Januariavtalet tar bort värnskatten. Sammantaget uppmuntras människor att jobba och utbilda sig.

Fokus kommer att behöva ligga på kapitalskatter, men där måste man vara försiktig. Dels kan de inte ses som ett homogent block. Dels måste de hanteras så att man undviker oönskade effekter.

Den enhetliga 30-procentiga skatten på kapitalinkomster är inte låg i ett europeiskt perspektiv, och nivån har hängt ihop med ränteavdragen som många nu vill minska. Eller ska arvsskatten återinföras, den som alla visste var i praktiken frivillig? Kapital är flyktigt, och landet har inte råd att skrämma bort allt som krävs till investeringar.

Det var talande när finansminister Magdalena Andersson (S) i valrörelsen lovade att dra in 1–2 miljarder kronor på de ”allra högsta” kapitalinkomsterna, men bara ville säga vilka skatter som inte skulle höjas.

Fastighetsskatt är mindre problematiskt. Alla ekonomer älskar det, eftersom skattebasen är stabil och inte flyttar utomlands. Men hur många fler miljarder kan det ge? Den gamla modellen var godtycklig och orättvis, den nya ”avgiften” är inte idealisk. Något annat måste till.

De indirekta skatterna borde vara en del av diskussionen. Till vänster anses den lägre momsen på mat gynna mindre bemedlade. Men den är snarare en subvention till höginkomsttagares större konsumtion.

Syftet med en skattereform är att göra samhällsekonomin mer effektiv. Men det blir nödvändigt att göra en mängd avvägningar. De måste tänkas igenom i stället för att plottras bort.