Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-12-02 14:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gina-gustavsson-jag-har-svart-att-se-att-en-kulturkanon-skulle-vara-sarskilt-auktoritart/

LEDARE

Gina Gustavsson: Jag har svårt att se att en kulturkanon skulle vara särskilt auktoritärt

Det är fint att bjuda på ett lästips.
Foto: Karin Wesslén / TT

Den som rekommenderar en bok bjuder på sig själv. Det är något vi är rätt dåliga på i Sverige.

KOLUMNEN. Gina Gustavsson är docent i statskunskap och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

När jag som doktorand först började åka på forskarkonferenser och kurser utanför Sverige drabbades jag av en kulturkrock.

Hemifrån Uppsala universitet var jag van vid att få tips på hur praktiska problem kunde lösas. Men det var sällsynt att någon rekommenderade en roman med samma entusiasm. Vetenskapliga verk, visst. Men sällan skönlitterära.

Vid universiteten jag besökte i USA, Storbritannien och Sydeuropa visade det sig vara precis tvärtom. Hur man fick igång värmen på rummet fick man själv klura ut. I stället pepprades varje samtal med uppmaningar om skönlitteratur som jag bara måste läsa.

Jag kan inte låta bli att tänka på detta nu när vi (återigen) debatterar en nationell kulturkanon i Sverige. Häromdagen skrev 35 berömda författare under uppropet ”En statlig kanon hör inte hemma i en demokrati” (Expressen 8/11).

Jag oroar mig också för demokratin i Sverige, som jag skrivit om på denna sida (DN 26/10). Och Tidöavtalet innehåller en rad allvarliga frihetsinskräkningar, som Clara Sandelind och Karin H. Zelano påpekat i Liberal Debatt (19/10).

Men just de delar som rör en kulturkanon har jag svårt att se som så förgripliga. Här ger ju regeringen för en gångs skull inte SD vad de vill ha: en folklig kanon med fokus på svenska värderingar och traditioner. I stället ska ”fristående expertkommittéer (…) inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon”. KD:s kulturpolitiske talesperson Roland Utbult har exemplifierat med Svenska Akademien samt litteraturhistoriker och idéhistoriker vid universiteten (DN 14/10). Alltså just den kulturelit som SD avskyr.

Tidöavtalet vill även bereda mer plats åt litterära texter i skolan. Därför ska experter ”med såväl litterär som utbildningspedagogisk kompetens” ta fram ”läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk”.

Liknande förslag har genomförts i Danmark och Frankrike utan att demokratin rämnat där. Ändå hävdar de svenska författarna i sitt upprop att en kanon syftar till att ”skära av det icke önskvärda, att skapa ett dött beläte, ett repressivt instrument”. ”För oss på fältet är det mer än uppenbart”, slår de fast.

Här ger ju regeringen för en gångs skull inte SD vad de vill ha: en folklig kanon med fokus på svenska värderingar och traditioner.

Men vilket lerbefriat fält är det? Trots att de 35 författarna skriver om skolan tycks endast en av dem vara verksam där. Kanske är det därför de tror att lärare som redan är stressade intill bristningsgränsen ska hinna utforma personliga läsplaner åt varje elev. Och att det vore repressivt av forskare och sakkunniga att vägleda dem med en lista av konkreta förslag, som vi dessutom förhoppningsvis kunde få en givande debatt om i offentligheten.

Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll ställer kanonrepressionen mot en utopisk frihet som är få förunnad. Såhär skriver hon i Expressen (17/10): ”Vilka ska få uppdraget att beskära friheten att via litteraturen följa sina spår? Att läsa en bok som leder vidare till en annan, till att man en dag också har hamnat i Röda rummet fast vägen dit var på ens egna vindlande villkor.” Men även bland mina privilegierade Uppsalastudenter hör en sådan vindlande frihet till undantagen, inte regeln.

Carin Franzén, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, menar att litteraturlistor inte ska ”prackas på” eleverna, det ”känns konservativt” (DN 21/10). Dessutom kan sådana listor svårligen befrias från godtycke.

Men om vi på allvar ska avstå från att ”pracka på” någon allt som inte är fullständigt objektivt, då kan alla humanister och samhällsvetare vid universiteten lika gärna packa ihop. I synnerhet kulturen rör upp för mycket känslor för att den någonsin ska kunna göras opartisk och opersonlig. Det är liksom lite av poängen.

Jag tror att unga av i dag förstår det synnerligen väl. Människor – ja, även barn – är ofta fullt förmögna att ta emot råd och samtidigt tänka och känna självständigt. Att min bildade far satte ”Tomtebobarnen” i händerna på mig som liten hindrade mig inte från att intensivt avsky deras flärdlöst mossfärgade värld. Den reaktionen kan jag numera tvista om med andra, som tvärtom finner ”Blomsterfesten i täppan” alltför prålig. Men bara om de också fötts med samma kulturella kapital som jag. I skolan har ju ingen av oss ”prackats på” några barnböcker av Elsa Beskow.

Eller ta alla de invandrare som återkommande berättar om hur deras integration förhindras av att så många normer i Sverige förblir outtalade. Att ge råd anses auktoritärt bland många infödda svenskar. Så länge råden inte är praktiska och kan ses som objektiva: Elementen måste placeras under fönstren, annars blir det kallras!

Men från mottagarens perspektiv kan just subjektiva råd vara befriande. Den som rekommenderar något mer personligt än värmesystem – säg, en bok – bjuder ju ofta på sig själv, blottar sina känslor och gör sig sårbar för kritik. Hon struntar i huruvida hon framstår som pretentiös eller ej, för att hon uppslukats av något hon vill dela med sig av. Det är generöst, inte repressivt. Och det är vad kulturen gör med oss när den är som bäst: Den för oss utanför vårt snäva ego, till det som sällan är objektivt, men desto lättare att förenas i med andra människor.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt