Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-26 00:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gina-gustavsson-vi-maste-sluta-att-romantisera-den-enkla-gemenskapen-kring-lagerelden/

LEDARE

Gina Gustavsson: Vi måste sluta att romantisera den enkla gemenskapen kring lägerelden

Foto: Bengt Ekman/TT

Jägar- och samlarsamhällena målas upp som människans ideala hem. Men vi skulle knappast trivas där.

KOLUMNEN. Gina Gustavsson är docent i statskunskap och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar bli innerligt trött på jägar- och samlarsamhällen. Det går knappt att slå upp en populärvetenskaplig bok numera utan att bli påsmugen av folk som jagar, samlar och leker. Helst på samma gång. För i sådana kulturer skiljs arbete och lek inte alltid åt.

Kanske borde vi också försöka vara sådär härligt gränslösa? Nej, jag är inte så säker på det.

Redan för femton år sedan kom Lasse Bergs populära och onekligen fascinerande bok ”Gryning över Kalahari”. Och intresset för dessa förmoderna kulturer tycks inte mattas av. Under det senaste året har de getts en viktig roll i två i övrigt mycket olika böcker. Den ena är livsstilsguiden ”Hälsogåtan” av biträdande statsepidemiologen Anders Wallensten. Den andra är samhällskritiska ”Tänk om. En studie i oro” av sociologen Roland Paulsen.

Visserligen kan jag också fängslas av grupper som lever likt våra nomadiska förfäder. Jag begriper också att det kan vara nyttigt att känna till en del av de egenheter som våra hjärnor fortfarande dras med av det skälet. Som att alla inre varningssystem går igång av ensamhet, eftersom individen i sådana samhällen inte kan överleva utanför gruppen.

Men det går ju ofta längre. Det är nästan som att jägar- och samlarfolken börjat kolonisera våra föreställningar om oss själva och vår tid, trots att all slags dominans lär vara dem så främmande. För det hela stannar ju sällan vid ren beskrivning. Ofta kommer också en rad normativa slutsatser på köpet.

Är berättelserna om jägar- och samlarsamhällen i dag kanske samhällets kollektiva lumparhistorier?

Det som i förstone tycks som neutral vetenskap glider över i myter. Och de har funnits längre än evolutionsläran. Till exempel myten om den ädle vilden, som brukar förknippas med 1700-talsfilosofen Jean Jacques Rousseau.

Är berättelserna om jägar- och samlarsamhällen i dag kanske samhällets kollektiva lumparhistorier? Ni vet, de som också i förstone kan tyckas vara korrekta beskrivningar av en tid fylld av gemenskap, ungdom och styrka. Men som egentligen säger minst lika mycket om vad historieberättaren längtar bort ifrån, som kvinnor, barn och ansvar. Och vad han anser vara osunt och onaturligt, som ängslan och grubblerier.

Ta oron till exempel. I ”Tänk om” framställs den som något människor i jägar- och samlarsamhällen inte lider av som vi. Oro, får man intrycket av, handlar främst om det egna jaget. Att oroa sig är till stor del att älta hur man framstår i andras ögon.

Men den grabbiga förståelsen av oro är som tagen ur en av Karl Ove Knausgårds navelskådande romaner. Vad hände med oron som föräldrar kan känna för sina barn? Den som gör att Kristina i Utvandrarna ligger vaken om natten och lyssnar på barnens andetag? Skulle hon sovit lugnare om hon i stället för bondmora varit en samlande jägarhustru? Om hennes barn riskerat att dö av ormbett i stället för av svält? Har inte en partner som känner sådan oro blivit något attraktivt av evolutionära skäl, för att barnen då har en större chans att överleva? Jag finner i alla fall de få män som har en sådan oro, i stället för en besatthet av sitt ego, synnerligen attraktiva. Gissningsvis känner män som dras till Kristinor likadant.

Och hur är det med oron för våld? Antropologen Napoleon Chagnon har i boken ”Noble Savages” berättat om sina fältstudier hos det halvnomadiska Yanomamöfolket i Amazonas. Där hände det ofta att kvinnor rövades bort av rivaliserande klaner. En del slogs också ihjäl av svartsjuka makar. Ägodelarna var få, det stämmer. Men då blev i stället kvinnorna statusmarkörer.

Sedan har vi ensamheten. Både Paulsen och Wallensten lyfter fram jägar- och samlarsamhällets gemenskap som kontrast mot Sveriges många ensamhushåll. Wallensten påminner om att vi numera har lagstiftning som förhindrar att hästar går ensamma i hagar: ”De mår för dåligt av det för att det ska vara etiskt försvarbart. Det är därför högst märkligt att vi inte har motsvarande höga krav för vår egen art.”

Jag tycker kanske inte att det är så märkligt att vi inte lagstiftat om att människor ska bo tillsammans med andra. Och jag tror att föreställningen om all ensamhet som en hälsorisk säger mer om olika normativa ideal än om hälsan.

Jag tycker kanske inte att det är så märkligt att vi inte lagstiftat om att människor ska bo tillsammans med andra.

Flera forskningsstudier visar att långt färre lider av ensamhet i Sverige och andra individualistiska kulturer än i exempelvis Sydeuropa. Idealen om hur mycket umgänge man ska ha skiljer sig nämligen åt. De påverkar hur vi mår, de med. Det har danska vetenskapsjournalisten Lone Frank nyligen skrivit klargörande om i SvD (20/7).

Givetvis ska vi bekämpa den ofrivilliga ensamheten, som i Sverige drabbar kring 8 procent, kontra 40 procent i Sydeuropa enligt Wallenstens bok. Men att mytologisera ständig gemenskap kan förvärra problemet.

Då tror jag snarare vi ska lyssna på Kerstin Ekman: ”Vi har alla en inre oförstörbar ensamhet som vi ska värna om”, sa hon i en intervju häromveckan. I ”Löpa varg”, hennes nya bok, gör en jägare upp med jaktlagets normer. Kanske ska vi göra likadant med de romantiserade jägar- och samlarfolken och vår tids längtan efter en enkel gemenskap kring lägerelden.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt