Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-07 06:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gudrun-schyman-en-tredjedel-av-varldens-lander-haller-med-mig-men-i-sverige-kallas-jag-putinkramare/

REPLIK LEDARE

Gudrun Schyman: En tredjedel av världens länder håller med mig – men i Sverige kallas jag Putinkramare

Gudrun Schyman.
Foto: Roger Turesson

Hur många hinner dö innan västvärldens självgoda leveranser av vapen till Ukraina avstannar? Varför ska det vara så svårt att tala om en förhandling? skriver Gudrun Schyman i en replik.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

För några dagar sedan skrev Erik Helmerson en ledare med rubriken ”Vilka eftergifter vill Gudrun Schyman att Ukraina ska göra för att få fred?” Bakgrunden är att jag i en nyårsintervju i nättidningen Fempers rest kravet på förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina. Att göra detta uppfattas tydligen som ett ensidigt ställningstagande för Putin.

Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå det. I samma intervju, vilket Helmerson också noterar, talar jag om Rysslands vidriga invasion, om den folkrättsvidriga annekteringen av Krim och den stegrande aggressionen från Ryssland. Att den beskrivningen skulle kunna gå hand i hand med kravet på fredsförhandlingar är tydligen över Helmersons fattningsförmåga.

Det går helt enkelt inte ihop. Man kan inte beskriva en part som en bov och samtidigt vilja förhandla, verkar vara Helmersons ståndpunkt. Och man kan enligt samma resonemang inte heller vilja ha fredsförhandlingar utan att samtidigt vara Putinvän.

Då undrar jag vad Helmerson anser om de 66 nationers politiska ledare, främst från det globala syd, som på FN:s generalförsamlingsmöte i september i sina tal uppmanade till diplomati och fredsförhandlingar, som FN-stadgan kräver, för att avsluta kriget i Ukraina. Macky Sall, Senegals president, som också talade i egenskap av nuvarande ordförande för Afrikanska unionen sade: ”Vi uppmanar till nedtrappning och upphörande av fientligheterna i Ukraina, liksom till en förhandlingslösning, för att undvika den katastrofala risken för en potentiellt global konflikt.”

Vatikanens statssekreterare, kardinal Pietro Parolin, varnade: ”Kriget i Ukraina undergräver inte bara systemet för icke-spridning av kärnvapen, utan utsätter oss också för risken för kärnvapenförödelse, antingen genom upptrappning eller olycka ... För att undvika en kärnkraftskatastrof är det mycket viktigt att det finns ett seriöst engagemang för att finna en fredlig lösning på konflikten.”

Bangladeshs premiärminister Sheikh Hasina sade till församlingen: ”Min uppmaning till världens samvete: stoppa kapprustningen, stoppa kriget och sanktionerna. Säkerställ barnens mat, utbildning, sjukvård och säkerhet. Skapa fred.”

De 66 nationer som krävde fred i Ukraina utgör mer än en tredjedel av länderna i världen, och de representerar större delen av jordens befolkning. Det pågående kriget får globala konsekvenser men med Helmersons resonemang är det ointressant eftersom alla som uttalar krav på fredsförhandlingar, per definition, är Putinvänner. Eller?

Hittills har den förhärskande militära doktrinen att med militära medel störta tyranner och bomba fram demokrati inte lyckats.

Gudrun Persson, verksam på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, får i Helmersons ledare vara den kloka Gudrun. Det är bara det att det hon säger om vilken relation omvärlden bör ha till Ryssland i framtiden – ”en som säkerställer att Ryssland inte norpar och bombar sönder länder i sitt närområde” – på inget sätt står i konflikt till det jag säger. Tvärtom. Jag tycker att det är en bra beskrivning på ett önskvärt mål för kommande fredsförhandlingar.

Den fråga jag ställer är – hur kommer vi dit? Till förhandlingsbordet. Är det genom mer militära insatser, mer vapen med längre räckvidd och en ständig eskalering av de militära insatserna? Hittills har den förhärskande militära doktrinen att med militära medel störta tyranner och bomba fram demokrati inte lyckats. Afghanistan är det senaste gigantiska misslyckandet.

Kriget har hittills resulterat i tiotusentals döda, massgravar och miljontals flyktingar.

Ska vi fortsätta att i självgodhet sända allt mer vapen till Ukraina och påstå att de bidrar till att få Putin på fall eller i alla fall mjukna så pass att han kan sitta vid ett förhandlingsbord? Hur många ska behöva dö eller fly innan dess? Vad är priset och vem ska betala? I Ukraina, i Ryssland, i världen? Frågor som måste ställas, särskilt till er som avfärdar krav på fredsförhandlingar som antingen pacifistiska villfarelser eller förtäckta Putinkramar.

Ämnen i artikeln

Kommentarsfältet stänger. Nu finns inte längre möjligheten att kommentera artiklar på DN. Vi hoppas att ni som uppskattat att kommentera artiklar ändå fortsätter att engagera er i vår journalistik, och tar debatten vidare på andra vis. Tack alla läsare för ert engagemang!

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt