När Susanne Nyström argumenterar mot mitt gästinlägg i Svenska Dagbladet (11/5), där jag påpekade att lottning av barns skolgång innebär ett förkastande av den enskildes vilja och ansträngningar, påpekar hon att det gäller sexåringar, som inte kan anses ha en egen vilja.

För det första handlar det inte om bara sexåringar utan även vid val till årskurs fyra och sju. Och, om lottning blir aktuellt för grundskolor kommer det även gälla för gymnasienivå.

Om lottning blir aktuellt för grundskolor kommer det även gälla för gymnasienivå.

Nyström har rätt i att sexåringar inte själva gör val. Det gör föräldrar som har ansvar för dem och känner dem bättre än någon skolbyråkrat eller tärning. Små barn är liksom stora barn, och vuxna, olika och passar olika i olika miljöer. Att förneka föräldrar och elever mångfalden och möjligheten att göra det bästa av skolgången är ett stort steg att ta. En sådan syn på eleven har skadat den svenska skolan i sin helhet. Budskapet till skolbarn blir att det inte spelar någon roll vad du eller dina föräldrar tror är bäst för dig. Det är en tydlig signal om att egna ansträngningar eller egna behov inte spelar roll.

För det andra innebär lottning att man bevarar skolor som inte uppfyller elevers krav och förhoppningar i stället för att genom det fria skolvalet driva fram fler platser i de skolor som klarar sina uppgifter. Om problemet – och det är uppenbart stort när vi ser hur många som går ut grundskolan utan gymnasiekompetens – är att det finns för många dåliga skolor så är lottning i kombination med ett motarbetande av fristående skolor ett sätt att bevara de dåliga och hindra de bra. 

Planeringshorisonten för sexåringars skolgång är nämligen inte en sommar utan sex år. Det fria skolvalet är därför ett medel för att fler barn kan få gå i skolor som är bra för dem och att skolor som ger elever en bästa möjliga start i livet kan bli fler.