Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 18:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-aldrig-i-livet-borde-nato-svara-erdogan/

Ledare

Gunnar Jonsson: Aldrig i livet, borde Nato svara Erdogan

S-400, snart på en plats nära Ankara. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP

Turkiets president insisterar på att installera ett ryskt luftvärnssystem. Men han måste välja mellan det och Nato.

Tanken var befängd från början. Turkiet har varit medlem i Nato sedan 1952, väktaren av den östra flanken. Men plötsligt, i september 2017, skrev landets regering kontrakt om att köpa ett toppmodernt luftförsvarssystem av försvarsalliansens historiska antagonist: Ryssland. Första leveransen är nära förestående.

President Recep Tayyip Erdogan har systematiskt avlägsnat sig från EU:s demokratiska normer och gjort ett turkiskt inträde i unionen alltmer omöjligt. Vapenaffären ställer nu frågan om landet över huvud taget hör hemma i den västliga gemenskapen.

Turkiet är en del av projektet kring det amerikanska stridsflygplanet F-35, sista skriket inom den smygteknik som lurar radarn. 100 exemplar är beställda, komponenter för mångmiljardbelopp ska tillverkas i landet och ett 40-tal turkiska piloter utbildas i USA.

Inte för att det är första gången den turkiske presidenten beter sig irrationellt, men detta ser ut som personligt rekord.

Det ryska luftförsvarssystemet S-400 har utvecklats för att möta bland annat F-35. Pentagon har länge sagt att S-400 dels inte är kompatibelt med Natos standard, dels att det kan utnyttjas för att lista ut eventuella sårbarheter hos det amerikanska planet.

USA meddelade förra veckan att Turkiet utesluts ur F-35-projektet i sommar och att dess stridspiloter skickas hem, om köpet av S-400 fullföljs. Erdogan har stått fast vid att han minsann inte tänker backa. Hans bud är i stället en diffus ”teknisk kommitté” som ska utröna om de två systemen ändå kan umgås som vänner. Aldrig i livet, borde förbli Natos svar.

”I slutet av året kommer Turkiet att ha antingen avancerade stridsflygplan av typen F-35 på sin mark eller det ryska missilförsvaret S-400. Man kommer inte att ha båda”, fastslog Demokraternas och Republikanernas nyckelfigurer i den amerikanska senaten i New York Times (10/4).

Kongressen kan förväntas använda en lag för att införa kännbara sanktioner, om Erdogan inte böjer sig. Det är den bräckliga turkiska ekonomin synnerligen illa rustad för.

Inte för att det är första gången den turkiske presidenten beter sig irrationellt, men detta ser ut som personligt rekord.

Tänkbart är att Erdogan vill hämnas på USA för dess samarbete med syrienkurderna för att krossa terrorrörelsen IS. De är nära lierade med den kurdiska PKK-gerillan i sydöstra Turkiet, och presidenten försöker kväva embryot till ett kurdiskt självstyre i Syrien.

Det mystiska kuppförsöket i Turkiet 2016 är ursprunget till en annan konflikt. Erdogan pekade ut exilpredikanten Fethullah Gülen som ledare, men USA vägrar utlämna honom. En häxjakt på oppositionella inleddes, uppåt 100 000 människor har gripits och ytterligare tiotusentals fått sparken från sina jobb. En amerikansk pastor åkte med i svepet, och förra året införde USA sanktioner för att få honom fri.

Erdogan har gjort sig närmast enväldig med hjälp av en ny författning. Han har strypt yttrandefriheten och ockuperat rättsstaten på ett sätt som i sig gör Turkiet till en tvivelaktig medlem av Nato. När hans parti förlorade borgmästarvalet i Istanbul ogiltigförklarades resultatet, och en ny omgång ska ske den 23 juni.

Vladimir Putin ler i mjugg åt att kunna splittra Nato, och har tummen i ögat på Erdogan. De har byggt liknande auktoritära samhällsmodeller. Men de ryska bombningarna i Syrien smulade sönder Turkiets hopp om att detronisera diktatorn Bashar al-Assad. Nu pågår en rysk-syrisk offensiv för att rensa Idlib, den sista rebellkontrollerade provinsen, och en ny flyktingvåg mot Turkiet har börjat rulla. Ett stopp för luftvärnsaffären får knappast Putin att hålla igen.

Ankara anser sig kanske ha trumf på hand, att USA och Nato inte skulle klara sig utan Turkiet. Fast även om F-35 kan fördröjas går det förstås att hitta andra än turkiska leverantörer. Basen i Incirlik är viktig för alliansen, men visst finns det alternativ. Och S-400 är inget Nato och USA kan kompromissa om.

Nato grundades för att försvara den fria, demokratiska västvärlden mot Sovjetkommunismen. Alliansen är fortfarande oumbärlig för freden i Europa och som värn mot ett alltmer aggressivt Ryssland.

Turkiet har ett val. Fel beslut om S-400 kan bara tydas som ett medvetet och stort kliv ut ur Nato.