Hundratals interna anmälningar mot medlemmar för antisemitism? Ett tiotal parlamentsledamöter som lämnar partiet i protest? Trakasserier och mobbning mot dem som kritiserar Corbyns passivitet? Veteranen Louise Ellman som deklarerar att hennes gamla parti ”inte längre är ett säkert ställe för judar”? Den brittiske chefsrabbinen som säger att giftet inom Labour har ”stöd från högsta toppen”?

Nej, nej, säger Corbyn och den yttervänsterfraktion som har kapat partiet, här finns inget att se.

Antisemitismen inom Labour lär inte fälla avgörandet i valet, men den säger mycket om partiet av i dag.

BBC:s tv-intervju i tisdags var avslöjande. Partiledaren fick fyra gånger frågan om han ville be Storbritanniens uppåt 300 000 judiska medborgare om ursäkt, och försökte hela tiden i stället prata om annat.

I opinionsmätningarna inför nyvalet den 12 december ligger Jeremy Corbyn långt efter, främst på grund av sin oförtäckta socialistiska populism och sin desto mer mystiska inställning till brexit. Antisemitismen inom Labour lär inte fälla avgörandet, men den säger mycket om partiet av i dag.

Corbynisterna avskyr Israel och blandar ihop staten med alla världens judar. Dessa är ofta lite för framgångsrika, och alltså kapitalismens agenter. Och de verkligt rabiata vänstertyperna strömmade in i Labour när Corbyn tog över. Att han är propalestinier är en sak, men han är även känd för sin vänskap med de islamistiska terrororganisationerna Hamas och Hizbollah.

Säkert har han dessutom räknat ut att de muslimska brittiska väljarna är tio gånger fler än de judiska.

Särskilt märkligt är det därför inte att antisemitismen har slagit rot i Labour. Det är däremot ett tungt skäl att önska partiet en valförlust.