På söndagen godkände det irakiska parlamentet premiärminister Adil Abd al-Mahdis avskedsansökan. Under två månader av demonstrationer har minst 430 människor dödats, och efter en ny massaker förra veckan blev regeringen tvungen att lämna in.

Orsaken till missnöjet är i grunden ekonomisk: arbetslöshet, erbarmlig service, dyrtid. Men ända från början har irakierna också protesterat mot det korrupta maktdelningssystemet, där landets etniska grupper tilldelas revir som de mjölkar på pengar och utnyttjar för att fördela poster till lojalister.

Säkert har den irakiska hösten också inspirerat rebellerna på andra sidan gränsen.

I kraft av sin folkmajoritet har shiiterna roffat åt sig mest – eller rättare sagt deras politiska ledare. Och de är oftast intimt lierade med teokratin i Iran, som finansierar och tränar deras miliser.

al-Mahdi var Teherans man, och det iranska Revolutionära gardet vägrade låta honom avgå när han försökte första gången för en månad sedan. Men Iran och dess handgångna män lär inte vilja släppa taget, oavsett om Iraks befolkning har mat för dagen eller inte. Därmed skulle nepotismen och odugligheten fortsätta att regera, och skälet till gatukravallerna bestå.

Säkert har den irakiska hösten också inspirerat rebellerna på andra sidan gränsen. De våldsamma oroligheterna är sannolikt de värsta i den islamiska republikens 40-åriga historia.

Även här fanns en handfast utlösande faktor: regimens chockhöjning av bensinpriserna. USA:s sanktioner har inneburit ett dråpslag mot oljeexporten och medverkat till ett brant fall för Irans ekonomi. Men korruptionen och den religiösa gräddans privilegier har länge varit en effektiv broms på landets utveckling. Protesterna har varit koncentrerade till fattiga arbetarstadsdelar, traditionellt prästväldets stöttepelare.

Regimen stängde av internet för att hindra tumultet från att sprida sig. Information har ändå sipprat ut om säkerhetsstyrkornas skoningslösa svar på kraven underifrån. Polisen och Revolutionära gardet har skjutit rakt in i obeväpnade folkmassor. Demonstranter har jagats med helikopter. Flera hundra har dödats men inga officiella siffror släpps ut. Minst 2 000 personer har skadats och över 7 000 fängslats.

I Irak såväl som i Iran har härskarna visat sin totala oförmåga att lyssna till, och än mindre tillgodose medborgarnas rättmätiga önskemål. Och i båda länderna har Teherans teokrater bara haft sin egen makt för ögonen.

Kanske klarar de än en gång att dränka missnöjet i blod. I längden fungerar ingenting utan kompetens och demokrati.