Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-26 00:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-den-nya-bidendoktrinen-kan-inte-onska-bort-det-gamla-kriget-mot-terrorismen/

LEDARE

Gunnar Jonsson: Den nya Bidendoktrinen kan inte önska bort det gamla kriget mot terrorismen

Vicepresident Joe Biden, Barack Obama och Vita husets nationella säkerhetsstab följer kommandoräden mot Usama bin Ladin 2011.
Vicepresident Joe Biden, Barack Obama och Vita husets nationella säkerhetsstab följer kommandoräden mot Usama bin Ladin 2011. Foto: Pete Souza/Vita huset/AP

20 år efter attentaten den 11 september har Joe Biden avslutat Afghanistan, men har kriget mot terrorismen kvar. Hans ambitioner kommer att krocka med verkligheten.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Det var knappt det gick att tro sina ögon. al-Qaida hade flugit rakt in i supermaktens hjärta, fällt tvillingtornen på Manhattan, träffat Pentagon och dödat nästan 3 000 människor.

På lördag har det gått 20 år sedan den 11 september. Det är lätt att glömma vilken total chock USA drabbades av. Inte sedan kolonialkrigen mot britterna hade det amerikanska fastlandet utsatts för en sådan attack.

Följden blev tre överlappande men väldigt olika stridshärdar: Afghanistan, Irak och kriget mot terrorismen. Det senare begreppet har skällts ut och förlöjligats, särskilt av dem som anser att all islamistisk terror ändå är USA:s fel. Men 2001 var logiken öronbedövande. Terroristerna skulle raderas ut, sa president George W Bush inför kongressen, så att något liknande aldrig hände igen.

Ur det perspektivet är kriget mot terrorismen en framgång. al-Qaida slogs sönder. Nätverkets ledare jagades, fängslades – eller dödades, som Usama bin Ladin även om det tog tio år. Terrorattackerna riktade mot USA har varit relativt få, och inget i närheten av 11 september har hittills inträffat. Och världens muslimer reste sig inte till stöd för extremisterna.

Nätverkets ledare jagades, fängslades – eller dödades, som Usama bin Ladin även om det tog tio år.

Allt har också haft ett pris. USA begick övergrepp och torterade i demokratins namn. Guantánamo var ingen finurlig lösning på problemet att bevisa terroristers illdåd, utan ett brott mot rättsstatliga principer. De drönarattacker som har dödat tusentals jihadister i olika länder rymmer andra etiska dilemman och många civila offer.

Kriget i Afghanistan är utan tvivel ett amerikanskt misslyckande. Den militära interventionen 2001 var närmast oundviklig. Talibanerna måste störtas och al-Qaida berövas sin fristad, att tala bin Ladins anhang till rätta var inte direkt realistiskt. Kampen mot terroristerna gled över i ett försök att bygga en fredlig nation, inte för att Bush var en inspirerad social arkitekt utan för att alternativen verkade sämre och riskerna större.

Men fanns det en nyckel till Afghanistans korruption, klanväsende och brist på demokratisk tradition så hittade USA aldrig den. Efter två decennier blev det Joe Biden som retirerade.

Kapitlet Irak var ytterligare något helt annat. Bush startade kriget under falska förespeglingar. Några massförstörelsevapen hittades aldrig. Och kopplingen mellan Saddam Hussein och al-Qaida var en ren fantasi.

Invasionen var det enkla. Förberedelserna för efterbörden var däremot minimala, ty USA skulle ju hälsas som befriare. Saddams statsapparat och armé revs i bitar, shiamajoriteten fick ta över. Det skapade ett vakuum där sunnitiskt missnöje smälte samman med proffssoldater och jihadister till ett nytt slags, mer brutalt al-Qaida.

Samtidigt som den arabiska våren förföll till ett blodigt inbördeskrig i Syrien, drog Barack Obama tillbaka de sista amerikanska trupperna från Irak. I den häxkitteln föddes IS, den värsta terrorrörelse världen skådat. Med ofattbart våld erövrades stora delar av Syrien och Irak. ”Kalifatet” skördade otaliga offer och skickade ut sina terrortentakler till framför allt Europa.

Även IS dödsrike har så småningom slagits ned, med amerikanskt stridsflyg, en uppstagad irakisk armé och kurdiskt infanteri. Återstår gör ändå rester och lokala avläggare, från Afghanistan till Mali. al-Qaida har likaså arvtagare här och där.

Joe Biden har dragit sig ur Afghanistan, och förklarat att det är slut med nationsbyggen i fjärran länder. Här framträder ett stödjeben i en omlagd amerikansk utrikespolitik, en ny doktrin om man så vill.

Sedan länge är det känt att Biden vill fokusera på strategiska utmaningar som Kina och i viss mån Ryssland. Säkerhetspolitiska allianser, som Nato i Europa och med Japan och Sydkorea i Asien, ska värnas och stärkas. Klimatförändringarna ska mötas med en internationell kraftansträngning, demokrati och mänskliga rättigheter främjas.

Hur skulle en seger definieras? Terrorister går att döda, men knappast jihadismen som idé.

Detta är nu inte alldeles nytt. Obama hade samma ambitioner, inklusive att lämna Afghanistan. Donald Trumps virriga ”America First” kvalar inte in som doktrin, men att Kina behöver konfronteras fattade till och med han. Biden försöker sätta sin egen dagordning, men gamla punkter försvinner inte av sig själva.

Kriget mot terrorismen blir Biden inte av med i brådrasket. Till sin natur är det naturligtvis omöjligt att vinna. Hur skulle en seger definieras? Terrorister går att döda, men knappast jihadismen som idé. Alla hot kommer aldrig att försvinna, alla extremistiska ensamvargar går inte att stoppa i förväg.

Att oväntade händelser kommer att inträffa är dessutom lätt att förutsäga. Visst kan både Afghanistan och Irak beskrivas som distraktion, tidsspillan och resursslöseri, men en amerikansk president tvingas hela tiden reagera på störningar i den globala ordningen.

Kina måste hanteras, fast det är inte säkert att USA hade hittat på något briljant medel mot dess framväxt om inte Afghanistan hade funnits. Kommunistdiktaturen har fuskat med statsstöd och handelshinder i evigheter, men Xi Jinpings väg till en hotfull totalitarism beträddes först för tio år sedan.

Biden har inte frånsvurit sig militära medel. Ska vapen fungera avskräckande måste vän som fiende veta att de kan sättas in vid behov. Men Afghanistan och kriget mot terrorismen säger också något om begränsningarna.

Ämnen i artikeln

al-Qaida
Irak
Afghanistan
Terrorism
Joe Biden

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt