Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-en-handelsfred-gor-inte-slut-pa-systemkonflikten-usakina/

Ledare

Gunnar Jonsson: En handelsfred gör inte slut på systemkonflikten USA–Kina

Peking, november 2017. Inte så harmoniskt som det ser ut. Foto: Andy Wong/AP

Att USA och Kina strider om handeln är illa. Men vad skulle de kunna komma överens om? Två väsensskilda modeller låter sig inte jämkas samman.

Rätta artikel

Handelskriget mellan USA och Kina är i full gång igen. Förra veckan höjde president Donald Trump tullarna till 25 procent på varor värda 200 miljarder dollar. På måndagen förbereddes samma nivå för i stort sett resten av importen från Kina, drygt 300 miljarder årligen. Repressalier är att vänta.

Trump har märkliga föreställningar om ekonomiska samband. Han älskar tullar, säger han, och ser dem som nyckeln till hans fixa idé om att bilaterala handelsunderskott beror på ”orättvisor”. Och han hävdar mot allt förnuft att Kina betalar tullarna och att pengarna flyter rakt in i den amerikanska statskassan. I verkligheten hamnar kostnaden hos antingen företag i USA eller, mer troligt, hos konsumenterna.

Den egentliga stötestenen är att president Xi Jinping inte tänker överge sin statskapitalistiska ekonomiska modell

Men konflikten är i grunden betydligt mer än en Trumpfråga. Det normalt frihandelsvänliga amerikanska näringslivet är djupt bekymrat över Kinas metoder för att stänga eller snedvrida marknader. Demokraterna är minst lika ivriga att pressa Peking som presidenten. EU och andra globala aktörer ser också kineserna som falskspelare.

Kanske närmar sig USA och Kina något slags avtal fram till G20-mötet i juni. Kanske inte. Den fundamentala systemkonflikten kommer i vilket fall som helst inte att försvinna, snarare att skärpas under lång tid framöver.

Kina var redo att köpa mer amerikanskt, från sojabönor till skifferolja. Det vore en lösning i Trumps anda. Han skulle framstå som den store förhandlaren, USA:s handelsunderskott skulle skrumpna och presidenten är inte den som säger nej till den typen av marknadsförvrängningar.

Samtalen stöp av andra skäl. Målmedvetna hökar i Trumps närhet, som chefsförhandlaren Robert Lighthizer, har insisterat på mer grundläggande eftergifter. Kina måste sluta ösa gigantiska statliga subventioner över exportindustrin, sluta diskriminera amerikanska företag på sin hemmamarknad och sluta stjäla patenträttigheter (till exempel med sin armé av datahackare).

Och Trump verkar ha förstått att politiska faror lurar. Att förklara uppdraget fullbordat och gå till val 2020 på en medioker deal fungerar inte. Demokraternas motkandidater skulle brännmärka honom som en mes.

Formellt strandade förhandlingarna för att Kina vägrade att skriva in sina svävande löften i lag. Den egentliga stötestenen är att president Xi Jinping inte tänker överge sin statskapitalistiska ekonomiska modell, lika lite som han kommer att skrota kommunistdiktaturens politiska repression. Strukturreformerna skulle erodera regimens kontroll.

Andra källor till amerikanskt missnöje, som statens massiva satsningar på högteknologi och artificiell intelligens, är i Xis värld oundgängliga för att sprida Kinas inflytande över Asien och längre bort. Nya Sidenvägen, ett megaprojekt för infrastrukturinvesteringar, fyller samma funktion. I förlängningen finns en militär dimension som redan syns i Sydkinesiska havet.

Handelskrig är inte alls lätta att vinna, som Trump påstår. Tullarna blir en form av skatt på konsumtion och investeringar som tenderar att trycka ned tillväxten i USA. Kina är också en del av världsekonomin på ett sätt som Sovjetunionen aldrig var. Ju större motsättningar, desto värre skadeverkningar.

På just detta område har Trump således både inhemskt och globalt medhåll. Så förunderligt enfaldigt är därför hans korståg mot sina naturliga allierade, det vill säga EU och andra demokratiska länder med samma intresse av öppna marknader. För även vännerna pekas ut som ohederliga nasare som förtjänar att straffas med tullar.

Klokare vore att använda de verktyg som finns, som världshandelsorganisationen WTO. Där kan amerikaner och européer gemensamt driva fram regler som Kina får lov att acceptera. I stället saboterar Trump arbetet inom WTO. Andra användbara instrument, som Stillahavsländernas frihandelsavtal TPP, lämnades åt sitt öde.

Det röda Kina ska inte svartmålas i onödan. Men drömmen om att Kommunistpartiet skulle vara intresserat av demokrati och ekonomisk frihet är en chimär. En kompromiss mellan de två systemen i Kina och USA är därför inte aktuell. Med eller utan Trump.