Den shiitiska axeln är givetvis ett lockande koncept för ayatollorna i Iran. Idén är att bygga ett band av länder som lojalt stöder Teheran, inte minst i det eviga kriget genom ombud mot den sunnitiska rivalen Saudiarabien. Iraks shiitiska majoritet, den bloddrypande syriska diktaturen och ett Libanon dominerat av Hizbollahmilisen ska dessutom säkra landvägen ända till Medelhavet.

Dessvärre, för Irans teokrater, har axeln för närvarande gått ur led.

I Libanon har massprotester tvingat premiärministern att avgå och Hizbollah på defensiven. Även i Irak vänder sig sedan en månad tillbaka hundratusentals demonstranter alltmer intensivt mot det iranska inflytandet.

Inte nog med att upprorsmakarna saboterar den shiitiska axeln, de kan tänkas inspirera iranier med samma vedermödor.

Utan tvivel utlöstes missnöjet i Bagdad och andra städer av liknande faktorer som i så många andra oroshärdar i Mellanöstern: arbetslöshet, urusel offentlig service, korruption. Allt fanns med under den arabiska våren. Därtill har de irakiska säkerhetsstyrkornas svar – över 270 människor har hittills dödats – framkallat bestörtning och avsky.

Precis som libaneserna kräver irakierna på gatorna ett nytt politiskt system. Det nuvarande skapades efter USA:s invasion 2003 och vilar på maktdelning mellan shiiter, sunniter och kurder. Egentligen har det aldrig fungerat. Shiiter har utnyttjat sin majoritet för att utestänga övriga grupper, sunniter har reagerat med ilska och terrorism (IS var ett resultat), kurderna har mestadels skött sig själva uppe i norr.

Så lätt är det förstås inte att ersätta de etniskt och religiöst baserade strukturerna och partierna. Önskemål om att alla i första hand ska betrakta sig som irakier är begripliga men svåra att omsätta i praktik.

Men irakierna ser vad de ser. Shiiterna har sina protektorat i till exempel inrikes- och arbetsmarknadsministerierna, idealiska för att kontrollera polisen och dela ut jobb till anhängare. Andra gruppers revir behärskas också medelst nepotism, inte kompetens. Oljeexporten ger pengar åt mutkolvar och gangstrar, medan ingen bryr sig om el- och vattenförsörjningen.

Eftersom Teherans hand styr shiiternas partier och tränar deras miliser vänds protesterna åt det hållet. Irakiska araber har för övrigt aldrig varit särskilt benägna att lyda order från perser, även om båda följer shiaislam.

Ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, har upprört fördömt upprorsmakarna. Inte nog med att de saboterar den shiitiska axeln, de kan tänkas inspirera iranier med samma vedermödor.

Irakisk och libanesisk korruption är inget som kan föda massorna. Iranska ayatollors tjuveri och förtryck gör bara situationen värre.