Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-italiens-olycka-ar-franvaron-av-normala-partier/

Ledare

Gunnar Jonsson: Italiens olycka är frånvaron av normala partier

Giuseppe Conte, premiärminister. Foto: Andreas Solaro/AFP

Anarkopopulister och splittrade socialdemokrater ska regera Italien. Inte lär de vara kapabla att ta tag i landets problem.

Den 66:e regeringen sedan andra världskriget är tydligen född i Italien. Femstjärnerörelsen (M5S) och Demokratiska partiet (PD) har slagit ihop sina påsar, och därmed får inte demagogen Matteo Salvini sitt nyval.

EU kan alltså andas ut? Eurozonens tredje största ekonomi, landet med det gigantiska skuldberget, äntligen i trygga händer? Ånej.

Mutskandalen Tangentopoli raserade det gamla politiska upplägget på 90-talet. I dag dominerar populister, till höger som vänster.

För det första är anarkopopulisterna i M5S regeringens överlägset största parti. Det bildades av komikern Beppe Grillo, som protest mot ”eliten” och inte minst den nya partnern PD. Och det präglas mer av konspirationsteorier, invandringsskepsis och vaccinationsmotstånd än av samhällsansvar. Slagnumret i valet 2018 var en medborgarlön till skyhöga kostnader. Regeringsprogrammet godkändes i en medlemsomröstning på webben, den vanliga metoden för att fatta beslut som spretar hit och dit.

PD är närmast socialdemokrater, men ursprungligen ett kommunistparti. Det är delat i falanger som knappt tål varandra. Regeringen är dessutom beroende av stöd från yttervänstern, som PD ganska nyligen blivit av med.

Premiärminister blir återigen Giuseppe Conte, en politisk novis när han förra året plockades in från gatan (nåja, universitetet) för att fungera som skyltdocka för koalitionen mellan M5S och Salvinis främlingsfientliga Lega. Conte har på sistone fått beröm från kommentariatet, men det vilar på att han en gång läst lusen av Salvini i parlamentet. Andra landvinningar, till exempel från den förra regeringen, saknas faktiskt.

M5S och PD ingår resonemangsäktenskap för att hålla Salvini borta, ett i sig vällovligt syfte. Men de nya vännerna avskyr i grunden varandra hjärtligt.

Regeringsplattformens främsta ambition är att undvika en momshöjning i januari, en idé från EU eftersom Italiens statsfinanser än en gång är på väg ned i källaren. M5S och PD lovar nu att stimulera fram en tillväxt som undgått landet sedan euron infördes för 20 år sedan, och samtidigt hålla budgetunderskottet nere.

Det ser inte alldeles lovande ut. Kraftfulla strukturreformer ska ingen räkna med. M5S rev tillsammans med Lega upp en nödvändig men impopulär uppstramning av pensionssystemet. Inte lär tåget gå åt andra hållet igen.

I Sverige med flera länder har etablissemanget ett sjå att hålla undan för diverse missnöjeskolportörer. Italiens problem är att något som kan anklagas för att vara etablissemang knappt existerar. Mutskandalen Tangentopoli raserade det gamla politiska upplägget på 90-talet. Borgerligheten togs över av Silvio Berlusconi. I dag dominerar populister, till höger som vänster.

EU kanske kan hjälpa till med lite lösare budgettyglar (igen), men säkert inte med en gemensam flyktingpolitik. I övrigt gäller det att blunda och hålla tummarna för att Italien inte helt spårar ur. Mamma mia.