Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 12:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-macron-far-fram-som-en-elefant-i-maktvakuumet/

Ledare

Gunnar Jonsson: Macron far fram som en elefant i maktvakuumet

Glädjelöst tandempar. Foto: Martin Meissner/AP

Tyskland går på tomgång, i bästa fall. Frankrikes Emmanuel Macron vill ta över ledarrollen i EU, men sprider irritation med sin arrogans.

Europa hade vant sig vid ett pålitligt Tyskland. Ekonomin var stor och stark, förbundskansler Angela Merkel så trygg och stabil att drömmare trodde sig se den fria världens nya ledare.

Macrons utrikespolitiska offensiv bär liknande kännetecken och väcker samma irritation.

Och nu? Tillväxten är nära noll. Merkel är på väg ut, men klamrar sig fast i spetsen för en lika stor som handlingsförlamad koalition. Hennes kronprinsessa trampar från klaver till klaver, den krympande socialdemokratiska partnern irrar runt efter en kapten.

Maktcentrumet i EU har blivit ett vakuum. Där försöker Frankrikes president Emmanuel Macron kliva in. Det går så där.

Unionen saknar styrsel på många fronter. Storbritannien envisas med Brexit, eller inte, landet vacklar mot ett ovisst nyval som övriga tvingas invänta. Italien har knappast en stabil regering men desto fler högtflygande populister och svajiga banker. Spanien ska ha sitt fjärde val på fyra år. I Östeuropa dominerar nationalkonservativa med haltande hållning till rättsstaten.

Under tiden ägnar sig EU:s institutioner åt inbördes strider. Europaparlamentet surar över att det inte fick tillsätta ordföranden för kommissionen, och hämnas genom att blockera flera kandidater. Rådets stats- och regeringschefer har otaliga nätter att mangla innan en ny långtidsbudget är uppgjord.

Ett problem med den gamla tyska ordningen var att Frankrike var för svagt, plågat av arbetslöshet och obeslutsamhet. Macron har dock rättat till delar av ekonomin och har en lydig majoritet bakom sig i parlamentet.

På många sätt är det bra att Macron försöker ta ansvar. Men när han tidigare ville dra med Merkel i ett federalistiskt experiment, med en finanspolitisk union och en rejäl gemensam budget för eurozonen, körde han fast. Presidenten sprutade fram krav men ignorerade invändningar.

Macrons utrikespolitiska offensiv bär liknande kännetecken och väcker samma irritation. Han är redo att ta in Ryssland i värmen igen, trots Putins krig mot Ukraina. Han var ensam om att sätta sig på tvären mot att skjuta upp Brexit. Han lade in sitt veto mot att låta Nordmakedonien och Albanien inleda medlemsförhandlingar med EU. Och efter att ha fått sitt första namn på kommissionär ratat, insisterar han fortfarande på att Frankrike ska ha en superpost som styr all industripolitik enligt franska preferenser.

Det vore önskvärt att EU framträdde med klar och enad röst, mot Trump och Kina såväl som mot polska och ungerska hot mot demokratin. Andra medlemsländer, som Tyskland, behöver skärpa sig. Men om Macron ska få den europeiska ledarroll han förväntar sig måste han sätta på sig något annat än en gul väst.