Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 23:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-macron-predikar-ett-underligt-slags-liberalism-for-europa/

Ledare

Gunnar Jonsson: Macron predikar ett underligt slags liberalism för Europa

Ingen vidare harmoni. Foto: Martin Meissner/AP

Federalisera, säger Frankrike. Ignorera, svarar Tyskland. Men att de två är oeniga om EU ger ingen anledning att ropa kris.

Rätta artikel

Trump skäller på USA:s allierade. Kina tornar upp sig vid östra horisonten. Ryssland, tja, ligger där det ligger. Brexit kan sluta hur som helst. EU-valet i maj närmar sig och det finns alla möjliga skäl för unionen att fundera över sin framtid.

Länge var det ett axiom att inget blir av i Europa om inte den tysk-franska motorn spinner harmoniskt. Alltså borde det vara fara å färde när Berlin och Paris så tydligt och offentligt inte delar vision. Fast är det så illa?

President Emmanuel Macron har tidigare lagt ut texten om hur eurosamarbetet ska knytas tätare: finanspolitisk union, egen finansminister, gemensam budget motsvarande flera procent av bnp. Tysklands reaktion var att återgå till surkålen: nej till en transferunion där länderna (och särskilt tyskarna) tar ansvar för allas skulder. Och den där grandiosa överstatliga budgeten kan ni också glömma.

Macron vill i traditionell fransk stil göra EU till ett projekt som tillgodoser franska presidenters intressen. AKK vill inte göra mycket alls med Europa.

Förra veckan var Macron i gång igen. Stora reformer med staten i täten måste ske bums, en djupare europeisk union födas som skyddar folk, fä och företag – på det att nationalisternas och populisternas anstormning hejdas.

Svaret kom från Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK), kristdemokratiska CDU:s färska ordförande och Angela Merkels tänkta efterträdare som förbundskansler. Med försonlig stämma sågade hon det mesta av Macrons påfund, ty europeisk centralism och statlig styrning av ekonomin är en väg ned i diket. Och om fransmännen vill vara lite radikala kan de börja med att släppa EU-parlamentets onödiga andrasäte i Strasbourg.

Båda förtjänar sina gliringar. Macron vill i traditionell fransk stil göra EU till ett projekt som tillgodoser franska presidenters intressen. AKK vill inte göra mycket alls med Europa, eftersom status quo tjänar Tyskland väl.

Onekligen har Macron gjort en del vettigt i Frankrike, som att luckra upp den stela arbetsmarknaden. Men det är ett underligt slags liberalism som ska rädda Europa. Det mesta doftar protektionism och preferens för staten över det privata näringslivet. Köp europeiskt, lyder parollen, och starta ett gäng nya EU-myndigheter.

Europeisk minimilön och gränsöverskridande välfärdssystem, vill Macron ha. Ånej, säger AKK, och Stefan Löfven hade inte kunnat formulera det bättre.

Att EU ska värna den yttre gränsen, det tycker både Macron och AKK. Presidenten vill därutöver, i senkommen entusiasm över gemensam asylpolitik, stänga Schengenunionen för flyktingvägrande länder som Ungern. AKK gillar ett europeiskt migrationssystem, men tycker att ungrarna kan bidra positivt till EU på andra sätt (oklart vilka).

Det typiska för AKK:s linje är att den är så diffus. Inte ens på hemmaplan har hon någon tanke om hur nödvändiga investeringar i infrastruktur och försvar ska komma till stånd. Ett europeiskt hangarfartyg låter konkret, men är snarast verklighetsfrämmande. Hon är en förlängning av Merkel, mästarinnan i att undvika att lägga fast en kurs.

Macrons federalism är hur som helst missriktad. Europas väljare är inte överdrivet överstatligt lagda. Även om medborgarna i EU just nu är ganska tillfreds med sin union tyder inget på att de vill skicka mer makt till Bryssel (eller Paris) på nationalstaternas bekostnad. Risken finns att makten upplevs bli mer avlägsen och att det tvärtemot Macrons intentioner späder på nationalism och populism.

EU är bra att ha till mycket men inte allt. Att få den inre marknaden att fungera bättre, så att mer tillväxt och fler jobb skapas, är en klok prioritering.

Norr och söder i EU tycker ofta olika, liksom väst och öst. Däremot är det alarmism att skrämmas med tysk-fransk splittring. Det är bra att länderna diskuterar, och att det sker öppet så att alla får en chans att lyssna. Den gamla tandemcykeln är ändå inte längre det självklara fordonet för att skjutsa EU:s drygt två dussin medlemsländer på. Det gäller även den som varken gillar Italiens eller Polens regeringar.