Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-populisterna-kan-tacka-kommunisterna-for-valframgangen-i-ostra-tyskland/

Ledare

Gunnar Jonsson: Populisterna kan tacka kommunisterna för valframgången i östra Tyskland

År 1989: den östtyska kommunistledningen firar DDR:s 40-årsdag. Foto: Ralf Succo/Action Press

De traditionella folkpartierna förlorade stort i delstatsvalen i östra Tyskland, flyktingmotståndarna ökade kraftigt. Historien är en del av förklaringen.

När ett valresultat beskrivs som ”inte lika uselt som väntat” är det uppenbart att något har gått rejält snett. Tysklands båda stora, kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD, rasade ihop i Sachsen och Brandenburg. Den klena trösten var att det främlingsfientliga AFD i alla fall inte blev största parti någonstans.

AFD är likafullt numera östpartiet nummer ett. Massan av de missnöjdas röster i det gamla DDR går inte längre till vänstern, trots att även Die Linke spelar på invandringskritiska strängar.

I över 40 år pekade kommunisterna ut utlänningar som opålitliga, spioner och kontrarevolutionärer hela bunten.

Varför har AFD sådana framgångar just i östra Tyskland? Kommunismen bär en stor del av skulden.

Det börjar med historielöshet. Den östtyska diktaturen skyllde alltid nazismen på väst och storkapitalet, det där var inget DDR behövde bry sig om.

I över 40 år pekade kommunisterna också ut utlänningar som opålitliga, spioner och kontrarevolutionärer hela bunten. Invandrare fanns knappt i DDR, med undantag av enstaka privilegierade personer från Vietnam och andra broderländer.

Och så var det ekonomin. När Berlinmuren föll 1989 visade sig DDR vara bankrutt. Av politiska skäl fick alla östtyskar byta sina östmark mot D-mark, annars hade de flyttat till väst fortare än kvickt. Följden blev att den fallfärdiga östtyska industrin slogs ut. Massarbetslösheten bredde ut sig.

Ostalgin, en mytisk längtan efter flydda dagar när alla hade jobb och solidariskt delade armodet, blev ett begrepp. Förut levde Die Linke på den, i dag har AFD tagit över.

I östra Tyskland lever fortfarande en känsla av att ha blivit övergiven. Helmut Kohls löften om blommande landskap blev det minsann aldrig något av, de unga och ambitiösa har lämnat stället, kvar är en glesbygd där postkontoret läggs ned. Scenariot har spelats upp i många länder i Västeuropa, och främlingsfientlig populism är inget östtyskt monopol. Men frustrationen i det forna DDR har en särskild postkommunistisk prägel.

Fast föreställningen är falsk. Wessis lämnade inte Ossis i sticket, i stället sköljde gigantiska subventioner över östra Tyskland. Kommunismen hade inte direkt fostrat entreprenörer, men otaliga försök gjordes att skaka fram nya arbetsplatser. Motorvägar byggdes, stadskärnor restaurerades.

Nu är arbetslösheten i öst rekordlåg. Löner och pensioner har ökat kraftigt, om än inte riktigt till västnivå. Återföreningen av Tyskland kostade massor, men var på de flesta sätt en framgång.

Det skulle AFD aldrig erkänna. Tvärtom lever partiet på att jämföra dagens Tyskland med det korrupta DDR. Givetvis har AFD inga lösningar som går utöver att låta staten ”fixa” allt. Ungefär som under kommunismen.