Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-ratt-mycket-av-cdus-kaos-ar-faktiskt-merkels-fel/

Ledare

Gunnar Jonsson: Rätt mycket av CDU:s kaos är faktiskt Merkels fel

Nej, det här gick inte alls. Angela Merkel och Annegret Kramp-Karrenbauer.
Nej, det här gick inte alls. Angela Merkel och Annegret Kramp-Karrenbauer. Foto: Kay Nietfeld/DPA

Ett tyskt partiledarbyte orsakar sällan mer än en svensk gäspning. När kristdemokratiska CDU beter sig som en masskrock på autobahn finns det dock skäl att vakna till.

Utan tvivel hjälpte Annegret Kramp-Karrenbauer till med att stjälpa sig själv. Hennes 14 månader som ordförande kantades av snedträffar i utspelen. Haveriet fullbordades när partiavdelningen i Thüringen trotsade hennes direktiv och hamnade i samma säng som det främlingsfientliga AFD i en viktig omröstning.

Angela Merkel gjorde slut på det sista av AKK:s auktoritet genom att ringa från Afrika och skälla ut partiet för ”oförlåtligt” högerprassel. Men förbundskanslern, som en gång lyfte sin önskekandidat till toppen, visade därmed hur hon själv har alstrat krisen.

Länge har Merkel sett ut som tryggheten personifierad, ett stabilt ankare i en allt stökigare värld. Men hemma har hon suttit på händerna sedan valet 2013. Strukturreformer är för greker, inte tyskar. Kanslern har viftat undan de problem exportmotorns överskott skapar för andra länder. Även statsbudgeten går rejält plus, men det används varken till investeringar eller skattesänkningar. Koalitionen med socialdemokratiska SPD har knappt styrfart.

Samtidigt gav Merkel efterträdaren ett hopplöst mellanläge genom att insistera på att behålla kanslerstronen fram till valet 2021.

Merkels enda chansning, ”vi klarar det” under flyktingkrisen, var beundransvärd även om hon snart slog in på en stram linje med Turkiet som EU:s gränsvakt. Men de väljare hon förlorade till AFD har inte kommit tillbaka.

Och så var det successionen. Hon har avpolletterat rivaler på löpande band, men struntat i återväxten. Efter en rad valnederlag 2018 lämnade hon in som CDU-ledare. Samtidigt gav hon efterträdaren ett hopplöst mellanläge genom att insistera på att behålla kanslerstronen fram till valet 2021.

Dimman ligger kvar. AKK ska sköta ruljangsen tills kongressen i december utser ny ordförande, tillika förbundskanslerkandidat. Merkel blir kvar, för det tyska EU-ordförandeskapet andra halvan av 2020 vill hon inte missa. Under tiden ska tre fyra män tävla om förstaplatsen. Räkna med bråk.

SPD känner nog igen sig. Det forna masspartiet har självdestruerat, genom åratal av idébrist och maktstrider, och är nere på sådär 12 procent i mätningarna. Förr var de två Volksparteien breda kyrkor, den ena lite till höger om mitten, den andra lite till vänster. Det fanns fackföreningsfolk i CDU och företagare i SPD, och tillsammans hade de så sent som på 80-talet runt 90 procent av väljarna.

I dag pendlar siffran kring 40 procent. Den tyska koalitionsmatematiken har blivit oregerlig. Ett av problemen i Thüringen var att ytterligheterna AFD och Die Linke, efterföljaren till det östtyska kommunistpartiet, delade på 55 procent av rösterna.

Tyska problem blir lätt europeiska, även när världskrigen är antik historia. Den politiska rådlösheten får oundvikligen konsekvenser för EU. Frankrikes president Emmanuel Macron har inte fått gehör hos Merkel för sina ambitioner att reformera eurosamarbetet, men nu har inte ens någon att tala med.

Förvisso är Tyskland inte alltid så intresserat av att leda, men Berlin måste vara med för att det ska bli något vettigt av asylpolitik, brexitförhandlingar eller Polens och Ungerns brott mot rättsstatens principer. I stället kommer CDU, ett av Europas viktigaste partier, att vända sig inåt och söka sin själ.

CDU har famlat efter svar på populisternas haranger. Inga experiment, Konrad Adenauers devis som Merkel gjort till sitt ideal, räcker uppenbarligen inte.

I ledarfejden lär Merkel hålla på Armin Laschet, det mäktiga Nordrhein-Westfalens regeringschef, men hennes förra rekommendation var inte direkt saliggörande. Friedrich Merz, som förlorade den förra striden knappt mot AKK, blir svårslagen. En del skyller honom för att vara för konservativ, men han är mest känd som marknadsliberalen som vill förenkla skattedeklarationen så att den går att skriva på ett ölunderlägg.

CDU ska inte lämna den politiska mittfåran. Partiet måste nu som förr dra väljare från alla hörn, och behöver hur som helst koalitionspartner.

Fri fart, som på autobahn, är en omodern företeelse. Men den merkelska försiktigheten måste i alla fall trimmas med initiativkraft. Kanske krävs trots allt något litet experiment.