De skotska nationalisterna förlorade 2014, men har väl aldrig avbrutit kampanjen för en ny folkomröstning om självständighet. Fullbordandet av brexit har i alla fall gett dem ny skjuts.

Visst går det att begripa. Över 60 procent av skottarna ville trots allt stanna i EU. Inte har regeringen i London tagit någon hänsyn till känslor och prioriteringar i Edinburgh. Och inte var Boris Johnson särskilt bra på att bekämpa coronasmittan heller.

Fast kärleken till EU var förstås aldrig separatisternas grundläggande drivkraft. I stället föddes deras parti SNP ur slagord som att ”Nordsjöoljan är vår”. Bara det brittiska oket försvann skulle Skottland resa sig, med det svarta guldet som hävstång. Dåförtiden var fossila bränslen tillgångar och inget annat.

Kärleken till EU var förstås aldrig de skotska separatisternas grundläggande drivkraft.

Argumentet har inte åldrats med värdighet. Produktionen i Nordsjön har sjunkit under lång tid, priserna har rasat i flera omgångar och den globala uppvärmningen har inte direkt gjort oljan till en framtidsvision.

Att lämna Storbritannien vore inte heller gratis. Den skotska välfärden är kraftigt subventionerad söderifrån. Ett ännu större problem är att Skottlands handel med den brittiska unionen är mycket större än den med andra EU-länder. En hård gräns skulle bli dyr.

Det gör inget, hörs det från SNP, självständighet är större än allt. Men – nog låter det misstänkt likt de engelska brexitfanatikernas stridsrop? Ekonomi är inte viktigt, kosta vad det kosta vill, vi måste ta tillbaka kontrollen!

En annan parallell är dock att försöket att skrämma de brittiska väljarna, med bistra tider i händelse av EU-utträde, fungerade dåligt. Skottarna kanske är lika resistenta mot logiska resonemang.

För närvarande verkar det finnas en liten övervikt i Skottland för självständighet. Men en majoritet anser också att det inte är särskilt bråttom att bestämma sig. Den inställningen är värd en snygg kilt.