Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 01:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-stormakternas-kalla-coronakrig-en-tavling-i-misslyckanden/

Ledare

Gunnar Jonsson: Stormakternas kalla coronakrig en tävling i misslyckanden

Världen, uttolkad i Berlin.
Världen, uttolkad i Berlin. Foto: Markus Schreiber/AP

USA och Kina har trappat upp sitt kalla krig under coronakrisen. Men den grundläggande systemkonflikten tar inte slut med pandemin.

Zhao Lijian skrädde inte orden. Det som hänt var oerhört, ett utslag av kallakrigsmentalitet och McCarthyism, ja en ”eskalering av det politiska förtrycket av kinesiska medier”, dundrade utrikesministeriets talesman i Peking.

Ilskan hade utlösts av USA:s nya föreskrift om att kinesiska journalister måste ansöka om nytt visum efter 90 dagar i landet. Obekvämt, förstås. Men Zhao Lijian tycktes ha glömt bort att Kina redan har kastat ut de stora amerikanska tidningarna ur landet, och portat europeiska reportrar på löpande band. Och ska sanningen fram är trots allt kommunistdiktaturen världens i särklass största förtryckare av kinesiska röster.

Konflikten är inte ny, men har fått bränsle av propagandakriget om coronapandemin.

Precis som under det gamla kalla kriget med Sovjet finns det strategiska och ideologiska skillnader som den fria världen inte kan kompromissa bort.

Få tvivlar på att viruset uppstod i staden Wuhan. Att Kina sedan försökte tysta läkare och andra som slog larm, och fördröjde informationen till omvärlden, är ingen hemlighet. Kinesiska diplomater och nättroll sprider ändå myter om att coronasmittan emanerar från USA. President Donald Trump och hans administration hävdar för sin del, utan bevis, att det onda tillverkats i något kinesiskt laboratorium.

I antalet döda leder USA överlägset mot Kina. Regimen i Peking bytte mörkläggningstaktiken mot en drakonisk stängning av drabbade områden, och fick ned antalet fall med auktoritära metoder. Trump vacklade från att förlöjliga riskerna till att spela krigspresident, ackompanjerat av hemgjorda konspirationsteorier och mirakelkurer. Resultatet blev ett ineffektivt, tragiskt sammelsurium.

Nu verkar Trump ha fastnat för att anklaga kineserna för att över 80 000 amerikaner har avlidit. Underhuggare och republikanska kongressledamöter talar om stämningar mot Kina, skadeståndskrav och diverse fantasifulla bestraffningar. I Peking är det hysteriska tonläget inte lägre. Och Kommunistpartiet skulle självklart aldrig tillåta en seriös internationell granskning av coronans ursprung.

Pandemin borde ha genererat globalt samarbete, om vaccin, om andra forskningsinsatser, om gemensamma tag mot de förödande ekonomiska följdverkningarna. Tvärtom har världen glidit isär ytterligare.

I januari ingicks en tillfällig vapenvila i det handelskrig mellan USA och Kina som pågått i nästan två år. Peking lovade att öka importen av jordbruksprodukter, bilar och allt möjligt, och dessutom att skydda utländska patenträttigheter lite bättre. Mycket var gamla utfästelser i recyclade kläder, men lugnet var tänkt att säljas som en framgång i det amerikanska presidentvalet i höst.

Uppgörelsen lever tills vidare, men farligt. Trump försöker redan måla ut sin utmanare Joe Biden som tidernas Kinakramare, och besvaras med påminnelser om hur presidenten tidigare smörat för Xi Jinping. Arbetslösheten skenar i USA på grund av coronaviruset, och kommer att användas som slagträ mot motståndarlägret – men också i ett slags enighet mot Kina.

Detta kan inte avfärdas som kampanjfloskler. Systemkonflikten fanns långt före pandemin, och är inget påhitt av Trump. I takt med att Kinas andel av världsekonomin har ökat, har också dess anspråk vuxit. Makt projiceras inte bara i Öst- och Sydkinesiska havet, utan allt längre utanför gränserna. Och Peking tenderar att bemöta all kritik i falsett, som oförlåtlig inblandning i landets inre angelägenheter.

Kinas modell är en kommunistisk diktatur med staten som motor och roder i ekonomin. Precis som under det gamla kalla kriget med Sovjet finns det strategiska och ideologiska skillnader som USA och den fria världen inte kan kompromissa bort. Det gäller förföljelsen av uigurer och det militära hotet mot Taiwan, likaväl som kinesiska teknikstölder och exportsubventioner.

USA, EU och andra demokratiska marknadsekonomier har en gemensam uppgift. Kruxet är att det inte går att lita på Trump. När han inte pratar strunt om coronaviruset gapar han om ”Amerika först”. När målet borde vara att få Kina att följa regler är USA:s president ute efter att riva ned alla regelverk.

Pandemin är allvarlig nog som hälsofara för människan. Men infektionen kan också göra ett redan kallt krig till något betydligt febrigare.