Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-sverige-ska-inte-betala-mer-till-polen-och-ungern/

Ledare

Gunnar Jonsson: Sverige ska inte betala mer till Polen och Ungern

Svenska prioriteringar. Foto: Lotta Härdelin

Huggsexan om EU:s pengar blir värre när Storbritannien går ur. Det är orimligt att tvinga Sverige att fylla budgethålet.

Brexitprocessen kryper långsamt mot något slags avslutning. EU måste göra alla möjliga kalkyler utan att riktigt veta vart krokvägarna leder. Om britterna lämnar försvinner till exempel 10–15 miljarder euro per år ur unionens långtidsbudget.

Inga problem, anser de länder som drar störst nytta av den omfördelning som sker, det är bara för nettobetalarna att hysta upp mer. Aldrig i livet, svarar de ”sparsamma fem”: Tyskland, Nederländerna, Österrike, Danmark – och Sverige. Och med all rätt.

Trots allt hamnar fortfarande runt tre fjärdedelar av budgeten på gammalmodigheter som jordbrukssubventioner och regionalstöd.

Käbbel om den sjuåriga budgeten (nästa period startar 2021) är förstås inget nytt i EU. Men differensen i utfall blir betydande mellan dagens medlemsavgift på 1,0 procent av bruttonationalinkomsten (liknande bnp), kommissionens förslag om 1,1 och EU-parlamentets krav på 1,3 procent.

Med kommissionens nivå skulle Sverige få lägga över 15 miljarder kronor mer per år, lite som ”reformutrymmet” i en typisk budgetpropp. Tyskland landar på dubbelt så mycket som i dag, 33 miljarder euro. Kommer inte att hända, förklarar förbundskansler Angela Merkel, till skillnad från när diskussionen började för 20 månader sedan.

Fattiga mot rika är en del av ekvationen. Men Frankrike driver på för större budget, fast landet är nettobetalare om än i klart lägre grad än tyskarna. Det ligger i linje med president Emmanuel Macrons federalistiska ambitioner.

Motivet till höjningen, förutom Brexit, är att EU ska ägna sig åt nya moderna saker. Mycket handlar om gränskontroll, som blev väldigt modernt efter flyktingkrisen. Annat gäller vettigheter som polissamarbete och forskning. Men trots allt hamnar fortfarande runt tre fjärdedelar av budgeten på gammalmodigheter som jordbrukssubventioner och regionalstöd.

Det går att hävda att EU har så många viktiga uppgifter som är värda sitt pris, liksom att det inte är realistiskt att göra snabbare nedskärningar i franska och polska bönders bidrag. Likafullt är balansen helt orimlig. Olika länder har också egna prioriteringar att göra, från sjukvård till försvar.

En ytterligare komplikation är förslagen om att EU-bidrag ska knytas till garantier för oberoende domstolar och andra demokratiska hörnstenar. Alla vet att det är riktat mot tvivelaktiga regeringar i Polen, Ungern och Rumänien. Men att Bryssel lyckas sätta åt dem är tveksamt, och då är risken i stället att mer pengar flödar åt det hållet.

Toppmötet i december ska försöka lösa gåtorna, men de lär harva på ända fram mot deadline om ett år. Lämpligt vore om EU hittade snabbare och effektivare sätt att knåpa ihop budgetar. Det skulle förstärka legitimiteten i unionens mödosamma arbete mer än en chockhöjning av avgiften för några få medlemmar.