Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 19:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-trump-och-xi-praglade-2019-men-manniskan-bet-ifran/

Ledare

Gunnar Jonsson: Trump och Xi präglade 2019 – men människan bet ifrån

Hur står det till? Med världen? Foto: Brendan Smialowski/AFP

Trender som går åt rätt håll i världspolitiken är inte lätta att hitta. Men proteströrelserna som rullade fram i olika länder visar att inget är förlorat.

Det går knappt att räkna antalet gånger Donald Trump har trappat upp sitt handelskrig mot Kina. Regelbundet förkunnar han också seger, med epokgörande avtal nära att skrivas under. Ömsom tar finansmarknaderna glädjeskutt, ömsom kämpar de mot gråten. Strax före jul proklamerades åter något slags eldupphör.

Men 2019 visade framför allt att striden är här för att stanna, oavsett vad USA:s president heter. Den gamla goda världsordningen ansätts från olika håll, inklusive Vita huset, men Kina är det största hotet.

Fyra decennier av snabb tillväxt låter nu Kina utmana USA på allt fler nivåer. Xi Jinpings statskapitalistiska modell vilar dock inte endast på hederligt arbete, utan på massiva subventioner av exporten, staket runt hemmamarknaden och stöld av patenträttigheter. Ingen amerikansk president kan ignorera det. EU och andra handelsmakter har i grunden samma hållning.

Den kinesiska polisstaten är så mån om medborgarna att den följer dem varje sekund.

Dessutom har västvärldens förhoppningar grusats: det ekonomiska språnget följs inte alls av ökad politisk frihet. Tvärtom skärper kommunistdiktaturen förtrycket. Polisstaten är så mån om medborgarna att den följer dem varje sekund. Totalitära metoder utprovade i Tibet har förfinats hänsynslöst i Xinjiang, där minst en miljon muslimska uigurer satts i hjärntvättsläger för att lära sig lyda regimen och förneka Allah. Stabilitet, som det heter på kinesiska.

I Hongkong har det senaste halvåret miljoner demonstrerat på gatorna för att undgå samma öde. Fria medier avslöjar vad som händer bakom taggtråden på fastlandet, och ingen med ett fritt val väljer Xi Jinping. Allt oftare försöker Kina däremot sprida sina munkavlar över jorden.

Konflikten, om handel såväl som demokrati, kommer att fortsätta prägla de internationella relationerna under lång tid.

Dessvärre är USA:s sittande president ingen optimal banerförare för den fria världen. Trump förväxlar lätt vänner med fiender. Skryt, lögner och polarisering är hans arbetsverktyg. I våras slank han med vissa besvär ur den åklagarutredning som föddes av prasslet mellan hans valkampanj och Ryssland. Strax satte han sig själv i trångmål igen, och riksrätt blir konsekvensen.

Historien är egentligen ganska simpel. Trump använde amerikanskt militärt bistånd för att pressa Ukraina att hjälpa honom sätta dit en obekväm inrikespolitisk rival. Det kan inte kallas annat än solklart maktmissbruk, just sådant som författningsfäderna en gång ville frälsa USA ifrån. Republikanerna blundar för sin presidents fasoner, för de är livrädda för att hans obrottsligt lojala väljarbas ska straffa dem. Därmed är han också frikänd på förhand i den politiskt betingade rättegången i senaten.

Demokraterna har sitt eget problem, med för många och för skraltiga kandidater som vill ställa upp mot Trump i höstens val. Vem riksrätten till slut spelar i händerna går inte att veta.

Vänsterromantikerna i det demokratiska partiet borde dock ha blivit väckta av det brittiska politiska året. Regeringspartiet Tories förvandlade brexitprocessen till en usel fars, och bytte i farten en oduglig ledare mot en ansvarslös pajas. Ändå sopade Boris Johnson banan med alla i valet i december. Jeremy Corbyn har gjort Labouroppositionen till ett skyltfönster för den socialistiska revolutionen. Väljarna avskydde vad de såg.

Johnson lovar nu att förhandla fram ett frihandelsavtal med EU på ett eftermiddagste eller två. Hur som helst blir brexit en förlustaffär, sorglig för britter som andra européer. Och Skottlands och Nordirlands vara eller inte vara i den brittiska unionen är nästa stora slag.

London fungerade i alla fall som Natos festlokal för 70-årsdagen, och Trump ställde inte till någon större skandal. Att Europa inte klarar sig utan USA är lika sant som förr, trots munväder om ett eget försvar. EU har inte heller i övrigt någon brist på bekymmer.

Boris Johnson lovar nu att förhandla fram ett frihandelsavtal med EU på ett eftermiddagste eller två.

Ekonomin går så där, Angela Merkel går och väntar på pensionen, Emmanuel Macron kämpar med att göra om pensionerna, Italien regeras av populister eller inte alls, Spanien håller val lite då och då utan att någon vinner. Flyktingkrisen är över, flyktingfrågan är det inte. De nationalkonservativa styrena i Ungern och Polen trampar rättsstaten allt längre ned i marken.

Och i öster myser Vladimir Putin över trätorna i väst. För egen del drog han åt strypgreppet på yttrandefriheten några snäpp till. Inte en enda oppositionskandidat kvalade in till lokalvalet i Moskva. De tiotusental som tyckte att det var märkligt fick känna på polisens batonger.

Putin fick för övrigt en ny present av Trump, när USA:s trupper drogs bort från norra Syrien. Turkiets auktoritäre härskare Erdogan tackade också, och invaderade. De bortkörda kurderna lär minnas sveket från sina amerikanska allierade, och potentiella bundsförvanter världen runt kommer att dra lärdom.

Med hjälp av syrienkurderna hade USA drivit terrorrörelsen IS på flykt, och i oktober föll överstemördaren Abu Bakr al-Baghdadi i samband med en kommandoräd. Men Ryssland, liksom ayatollorna i Iran, var de stora förmånstagarna när slaktardiktatorn al-Assad slutligen kunde räddas.

De vanliga iranierna på hemmaplan var desto mindre nöjda när bensinpriset chockhöjdes. Regimen svarade demonstranterna med maskingevär och fängelsehålor.

Protesterna var en del av en våg som svepte över Mellanöstern – Irak, Libanon, Algeriet – men även på andra håll. Flera länder i Latinamerika ruskades om av folkliga rörelser mot maktens män, liksom Sudan. Och naturligtvis Hongkong.

Någon mur föll kanske inte, som i Berlin den där hösten för precis 30 år sedan. Då som nu spirar ändå hoppet. Människornas längtan efter frihet och demokrati överlevde även 2019.