Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 19:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-trump-skryter-om-att-vara-oberaknelig-men-visar-hur-farligt-det-ar/

Ledare

Gunnar Jonsson: Trump skryter om att vara oberäknelig – men visar hur farligt det är

Till minne av Qassem Soleimani. Foto: Haidar Hamdani/AFP

Slumpen regerar i Vita huset, och USA:s Iranpolitik blir därefter. Men att varken vän eller fiende kan förutsäga Trumps nycker är en svaghet, ingen styrka.

Irans första hämnd för USA:s dödliga attack mot general Qassem Soleimani var knappast överväldigande. Missilerna mot två amerikanska baser i Irak vållade ingen större skada och framstår mest som knallpulverskott.

Ayatollorna är medvetna om sin militära underlägsenhet och jobbar säkert med en och annan riskkalkyl. Men de kan heller inte riktigt veta vad Donald Trump vill. Dessvärre gäller det hela världen. Och sannolikt presidenten själv. Hans korta tal på onsdagen ändrade inte den bilden.

Trump brukar skryta om sin oberäknelighet, och har upphöjt den till sin stora tillgång på den internationella arenan. När ingen vet hans nästa drag ska alla bli vimsiga i mössan, begå misstag och förse USA med fördelar i spelet.

Om det ändå vore så väl.

Dubbla budskap är den röda tråden också när Trumpadministrationens ministrar tolkar presidenten. Den enkla förklaringen är att inte heller de begriper vad som menas.

I krig är fula knep och avledande manövrer en självklarhet. Om motståndaren tror att faran lurar framifrån, medan den i själva verket dyker upp i ryggen, kan mycket vara vunnet. Argan list måste förstås samtidigt kombineras med beslutsamhet, om inte annat för att undergräva fiendens moral.

Utrikespolitik fungerar inte på samma sätt. Den är till för att främja nationella intressen, och i bästa fall även andra länders, utan att vapen kommer till användning. Men bedrägeri är sällan en framkomlig väg. Tydliga mål, och hur de ska uppnås, behöver presenteras.

Donald Trump förklarade tidigt att det internationella kärnteknikavtalet med Iran var det värsta i historien. Dels anser han allt företrädaren Barack Obama åstadkom vara värdelöst, av princip. Dels eliminerade uppgörelsen inte Teherans kapacitet att skaffa kärnvapen för all framtid. Dessutom täckte den inte iraniernas missilutveckling och subversiva inblandning på annat håll i Mellanöstern.

Alltså drog Trump ut USA ur avtalet och återinförde förödande sanktioner, trots att FN och amerikanskt underrättelseväsen fann att iranierna höll sina löften. Så vad ska iranierna egentligen göra för att tillfredsställa presidenten? Finns det kompromisser eller enbart ultimatum, och i så fall vilka? Det kan de inte veta, för det har aldrig uttalats.

Andra länder verkar i samma mörker. Saudiarabien trodde sig ha frikort att göra vad som helst, och skickade exempelvis en dödspatrull på en journalist i Istanbul. Men sedan fick man sina oljeanläggningar sönderskjutna av Iran, utan åtgärd av Trump, och har därför känt sig tvungen att skicka diplomatiska trevare till ärkerivalen.

När en amerikan med uppdrag för Pentagon dödades i Irak av en Iranstödd milis gick det att förstå varför USA sköt tillbaka. Men när en drönare plötsligt likviderade Qassem Soleimani gavs flera och motsägelsefulla motiv. Än var det för att stoppa nära förestående illdåd, än för att bestraffa gamla ogärningar.

Följderna, som att Irak nu vill bli av med alla amerikanska soldater, var inte genomtänkta. Trump fortsatte för sin del att leverera bombastiska hot, bland annat att ge sig på iranska kulturminnen, och lika raskt verka ändra sig.

Dubbla budskap är den röda tråden också när Trumpadministrationens ministrar tolkar presidenten. Den enkla förklaringen är att inte heller de begriper vad som menas. Det gäller även USA:s allierade, från Saudiarabien till Nato.

Ibland vill Trump att USA lämnar Mellanöstern åt sitt öde, ibland vill han bomba skiten ur allihop. När planen är så dunkel är det omöjligt att få vare sig vänner eller fiender att gissa sig till dess eventuella önskemål. Det öppnar för felberäkningar och misstag som snabbt kan fortplanta sig.

Avsaknaden av strategi är vad som definierar Trump. Syrienkurderna undrar säkert än i dag över vad de skulle ha gjort för att behålla USA som allierad och slippa bli invaderade av Turkiet. Natoländerna försöker hålla presidenten på gott humör men blir aldrig kloka på hans avsikter. Kina får ilskna tweetar för sina handelsförbrytelser lika ofta som inbjudningar till storslagna handelsavtal.

Nordkoreas diktator Kim Jong-Un hotades med ”eld och raseri”. Han fick sedan uppleva hur Trump blev kär i honom och ville träffas hela tiden, utan att några kärnvapen har skrotats.

Amerika först, har det hetat. Världen väntar ännu på den förste som fattar vad det betyder.