Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-17 19:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-tyska-cdu-behover-mer-an-en-ny-merkel/

Ledare

Gunnar Jonsson: Tyska CDU behöver mer än en ny Merkel

Tre musketörer? Friedrich Merz, Annegret Kramp-Karrenbauer och Jens Spahn.
Tre musketörer? Friedrich Merz, Annegret Kramp-Karrenbauer och Jens Spahn. Foto: John MacDougall/AFP

Försiktigt, lite tråkigt. Men väldigt stabilt. Angela Merkels 18 år som ordförande för kristdemokratiska CDU och 13 år som tysk förbundskansler är givetvis en framgångssaga. Efter ett antal usla valresultat det senaste året är det också tid för förändring. ”Fortsätt så”, hennes devis, har nått vägs ände.

Gunnar Jonsson
Rätta artikel

Vid kongressen i Hamburg på fredag tackar Merkel därför för sig som CDU-bas, även om planen är att sitta kvar som kansler. Tre kandidater konkurrerar om toppjobbet: Annegret Kramp-Karrenbauer, Friedrich Merz och Jens Spahn. Nya tider råder. Förr var kampen avgjord långt i förväg.

Nazismen och andra världskriget, den tyska katastrofen, skapade längtan efter lugn och ro. Ur den föddes CDU och dess bayerska systerparti CSU. I Aktiebolaget Tyskland hade företagen och fackföreningarna båda del i samarbetsmodellen. På liknande sätt skulle CDU vara ett Volkspartei, en bred kyrka inte bara för katoliker och protestanter.

CDU brukar kallas konservativt, och det inslaget har alltid varit starkt: landsbygden, traditionen, hemmafrun. Där finns också en liberal, näringslivsnära flygel. Där finns dessutom det sociala benet, civilsamhälle, löntagarorganisationer och förstås kristenheten i partinamnet. Söndagsöppet i butikerna är fortfarande ett rött skynke. Och Merkel röstade emot samkönade äktenskap i förbundsdagen 2017.

Lite mindre konsensus skulle vara uppfriskande. Tysk ekonomi är urstark, men det är tveksamt hur länge undret varar.

När hon tog över var partiet ändå övervägande katolskt präglat, mansdominerat och västtyskt. Hur skulle en protestantisk kvinna från det gamla DDR klara uppdraget? Som bekant fungerade det utmärkt. Men vart ska det nu bära hän?

De tre kandidaterna speglar i stora drag koalitionen CDU. Annegret Kramp-Karrenbauer (ingen behöver lära sig hela namnet, alla säger AKK) är Merkels val men vill helst dölja det. AKK företräder den sociala fåran och rör sig på samma politiska mittfält som företrädaren.

Merz knuffades åt sidan av Merkel 2002, lika osentimentalt som hon ofta avpolletterat rivaler. Efter ett tag försvann han från scenen för att göra pengar som finansman. Han är marknadsliberalernas vän, men med en konservativ ådra, han är en slagfärdig talare och väjer inte för kontroverser. På gott och ont.

Spahn blev Merkels hårdaste interna kritiker under flyktingkrisen 2015, när förbundskanslern öppnade gränserna och sa att ”vi klarar det”. Folkopinionen var till en början positiv, men vände rätt snart. Detta, liksom det främlingsfientliga AFD:s uppgång, är en förklaring till att kärleken till Merkel har rostat inom CDU.

Men även om Spahn representerar ett slags konservatism ser han chanslös ut. Det står mellan AKK och Merz, och därmed mellan en Merkelsk mittenväg och en mer borgerlig betoning. Bayrarna i CSU har gjort misslyckade försök att spela invandringsskeptiska kort för att locka tillbaka AFD-väljare. Men CDU rymmer alla möjliga intressen. Ingen kan förvandla partiet till populister, eller ett rent högerparti.

Den nya ledaren har en uppförsbacke framför sig. I det nya politiska landskapet har CDU ramlat ned under 30-procentsstrecket. Och även om Merkels facit är gott har hon långt ifrån alla rätt.

Många tjatar om migrationen, men det är inte främst där det glappar. Merkels Tyskland har levt gott på hennes socialdemokratiske företrädare Gerhard Schröders arbetsmarknadsreformer, medan hon själv har avstått från visioner och stora grepp. Tjänstesektorn är överreglerad. Investeringarna i infrastruktur är eftersatta. Prioriteringen av budgetbalans har varit enögd. Försvaret är i ett pinsamt skick.

De stora koalitionerna har samtidigt inneburit en anpassning till föråldrade socialdemokratiska koncept i bidragssvängen, precis som Merz påpekar. Lite mindre konsensus skulle vara uppfriskande. Tysk ekonomi är urstark, men det är tveksamt hur länge undret varar. Biltillverkarna sliter med klimatomställningen. Handelskrig oroar, liksom eurozonen. Den åldrande befolkningen är inte att leka med.

Nästa CDU-ordförande har stor chans att bli Tysklands nästa förbundskansler. Inga experiment, har varit Merkels och partiets historiska ledstjärna. En aning mod och modernisering vore på sin plats.