Så kallade Russlandversteher, personer med en tillåtande förståelse för ryska intressen, är en vanlig syn i det tyska socialdemokratiska SPD. De finns i överflöd inom främlingsfientliga AFD och Die Linke, efterföljaren till det östtyska kommunistpartiet.

Kristdemokratiska CDU brukar dock hålla avståndet till Ryssland. Angela Merkel, själv uppväxt i det gamla DDR, hyser inga illusioner om Vladimir Putin. Med Armin Laschet, nyvald partiledare och högst tänkbar som näste förbundskansler, verkar det förhålla sig annorlunda.

Vid tiden för Rysslands annektering av Krim 2014 varnade Laschet för ”anti-Putin-populism”. Han har emellanåt signalerat att väst borde se Syriens diktator al-Assad som en allierad mot jihadismen, och välkomnat Moskvas inblandning i inbördeskriget på dennes sida.

Däremot är den tyska politikens bugande för näringslivets behov tydligt inte bara när det gäller Ryssland, utan också i relation till Kina.

Och 2018 tvivlade han på bevisen för att Putins agenter försökt mörda en rysk ex-spion i England med novitjok, trots att den tyska regeringen anslöt sig till västvärldens repressalier. Fallet Aleksej Navalnyj, som angreps med samma nervgift, har kanske fått Laschet på andra tankar.

Uttalandena är knappast något en toppman i CDU hasplar ur sig av en slump. De förklaras möjligen av att Laschet framför allt har varit delstatspolitiker i Nordrhein-Westfalen, som rymmer hundratals privata företag som gör affärer med Ryssland.

Så långt som Gerhard Schröder, ledande i det ryska gasprojektet Nord Stream direkt efter sin avgång som förbundskansler, har Laschet ändå inte gått. Däremot är den tyska politikens bugande för näringslivets behov tydligt inte bara när det gäller Ryssland, utan också i relation till Kina. Frankrike har också sina Russlandversteher, om än av andra orsaker.

Men Putin går inte att lita på. Överfallet på Ukraina visade att han struntar i den europeiska säkerhetsordningen. Det måste Armin Laschet förstå.