Ardalan Shekarabi tompratade sig igenom sin första dag som nyutnämnd socialförsäkringsminister. Naturligtvis sa han egentligen ingenting om någonting under alla journalistintervjuerna.

”Vi socialdemokrater har alltid…”, ”Vi får återkomma om det…”, och så vidare i all oändlighet. Det där fungerar i Sverige. Politikerna är vana vid att komma undan med det, och en minister kan alltid säga att saken ”bereds i regeringskansliet”.

Det går inte att bara åka till Bryssel och mumla sig igenom en utfrågning.

Ylva Johansson försökte använda samma tjatvals när hon kom till Bryssel och EU-parlamentets förhör med de nominerade kommissionärerna. Det gick inget vidare. Ledamöterna blev så trötta på hennes svävande svar och böner om att få återkomma, à la partikamraten Shekarabi, att de krävde skriftliga kompletteringar.

Visst är det så att migrationsportföljen är synnerligen knepig. EU har slitit med att få fram en gemensam asyl- och flyktingpolitik i flera år och misslyckats gång på gång. Olika partier och medlemsländer har vitt skilda uppfattningar om hur en sådan skulle se ut. Efter valet i maj är det spretigare än någonsin i parlamentet, med fler populister och färre traditionalister. Där paras mångfalden dessutom med en iver att framhäva församlingens väldiga betydelse.

Fast ändå. Det går inte att bara åka till Bryssel och mumla sig igenom en utfrågning. Jag ska lösa det här, sa Ylva Johansson, och det låter höra sig, men hon verkade inte ha minsta aning om hur det skulle gå till.

Nyss tillhörde hon en regering som hänvisade alla besvärliga frågor till att EU precis höll på att ta fram en kollektiv flyktingpolitik. Men exempelvis idén om fördelningskvoter för alla länder är fullständigt död, då som nu.

Det vet Ylva Johansson, fast hon vill inte säga det. Och hon vill inte heller berätta vad hon ska göra i stället. EU-parlamentet tyckte helt enkelt att tystnaden talade för högt.