Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-12 03:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-coronapandemin-far-sjuktalen-i-psykisk-ohalsa-att-minska/

Ledare

Hanne Kjöller: Coronapandemin får sjuktalen i psykisk ohälsa att minska

Värdena kan vara perfekta. Känslan en annan.
Värdena kan vara perfekta. Känslan en annan. Foto: Johan Nilsson/TT

Sjukskrivningarna i covid-19 ökar, men minskar när det gäller psykisk ohälsa. Hur kan man förstå det?

KOLUMNEN. Hanne Kjöller är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Bleksoten hade vid slutet av 1800-talet nått en sådan utbredning att den klassades som en folksjukdom. Unga kvinnor insjuknade i tusental. En dåtida undersökning visade att 35 procent av flickskoleeleverna var sjuka i kloros – som den medicinska termen löd (den klassiska klorospatienten var blekgrön i hyn).

Sjukligheten tycktes öka ett par veckor in på ett nytt läsår. Detta tolkades som att kvinnor helt enkelt var för fragila för att gå i skolan – och inte som ett utslag av social smitta.

I Anna-Karin Frihs avhandling ”Flickan i medicinen” och Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten” läser jag om den frodiga symtomfloran. Blekhet, trötthet och andfåddhet ackompanjerades inte sällan av aptitlöshet, kräkningar, viktnedgång, tarmbesvär, magsår, näsblod och nervsjukdomar. Men man kunde även, enligt 1800-talets expertis, lida av kloros trots gott hull och frisk hudfärg.

De regionala variationerna var stora. I Frihs avhandling läser jag en tidig beskrivning av en sjukdom som uteslutande uppträder bland de högre klasserna och ”hos qvinliga individer” mellan det ”14:e och 24:e lefnadsåret”. Men i slutet av 1800-talet bedömdes 10 procent av pojkarna vid svenska lärosäten lida av samma åkomma. Och vid sekelskiftet hade sjukan spridit sig till äldre kvinnor.

Vilka kroppsliga fenomen som verkligen är relaterade till virus och vilka som är internaliserade till hotbilden får tiden – precis som med bleksoten – utvisa.

Något decennium senare var sjukdomen borta. Det sammanföll, skriver Johannisson, med möjligheten att mäta hemoglobinnivå och med att klorossjukdomen kom att tolkas som ”vanlig” blodbrist. Kultursjukdomar har sin egen livscykel innan de till sist dör sotdöden. Så här förklarar Karin Johannisson sambandet:

”För att bli framgångsrika måste kultursjukdomarna samspela med de hotbilder som samtiden exponerar. Omvänt kan hårt exponerade hotbilder internaliseras i en sjukdomsbild. De diagnoser som blev stora på 1980-talet – kvicksilverförgiftning, el- och bildskärmsallergi, multipel kemisk överkänslighet, sjuka hus-syndromet – kunde alla kopplas till aktuella hot hämtade från den yttre miljön i form av förgiftning, strålning eller skadliga ämnen. 1990-talets stora diagnoser kronisk trötthet och kronisk smärta kopplades till aktuella hot hämtade i arbetsmiljön, medan 2000-talets dominerande kultursjukdomar utbrändhet, utmattningsdepression och andra trötthetstillstånd är synkrona med sin samtids mest populära hotbild: prestations- och projektkulturen.” 

Johannisson påpekar att begreppet kultursjukdom inte ska förstås som att sjukdomen inte finns ”på riktigt”. Däremot att symtomen sällan kan isoleras som ett ”rent fenomen”. 

I dag kommer hotet från virus och pandemier. Att människor verkligen blir sjuka och att ett betydande antal dör av covid-19 utesluter inte att det samtidigt kan röra sig om en ny uppseglande kultursjukdom. Vilka kroppsliga fenomen som verkligen är relaterade till virus och vilka som är internaliserade till hotbilden får tiden – precis som med bleksoten – utvisa. 

Opinionsinstitutet Novus presenterar regelbundet siffror utifrån svenskarnas självrapporterade covid-status. Vid mätningen i juni var det 680.000 som uppgav sig vara sjuka i förkylnings- eller covidsymtom. Av de pågående sjukfallen sa sig 260.000 ha varit sjuka i mer än tio veckor.

260 000. Mer än en kvarts miljon långtidssjuka i covid i ett läge där antalet bekräftade fall understiger 80 000. Testningen har varit eftersatt, jag vet. Men ändå. 

Att antalet sjukskrivna stigit under pandemin är inte det minsta konstigt. Men det jag ville veta var hur flödet mellan olika diagnosgrupper ser ut. Är ångest och utbrändhet på väg att ersättas av virusrelaterade diagnoskoder?

Försäkringskassan har bistått mig med månadsstatistik till och med den sista april i år. Siffrorna därefter är svårtolkade eftersom de sammanfaller med en regelförändring där sjukintyg inte krävs förrän efter tre veckor, mot tidigare två. 

Men bara skillnaderna mellan februari och april indikerar ett skifte. Och då talar jag alltså inte om det stigande antalet covidsjuka, utan om det fallande antalet sjukskrivna för psykisk ohälsa. Från 82.398 pågående fall i februari, till 80.846 i mars och 78.422 i april. 

På DN Debatt skriver en spretig grupp ”forskare” att många patienter blivit missförstådda och fått diagnosen ångest. En person som efter dag 45 fick svårt att syresätta blir ett ”bevis” för att den stora gruppen långtidssjuka ska behandlas medicinskt.  

Men problemet handlar inte om personer som har svårt att syresätta sig eller utvecklar blodproppar. De får medicinsk hjälp. Frågan är i stället hur vi bemöter dem som har perfekta värden men som ändå upplever sig vara sjuka. Ännu ett knippe labbprover, ännu ett EKG, ännu en skiktröntgen lär inte få dem att känna sig friskare. 

I en replik skriver en grupp läkare att vården har ett ansvar för att ”hålla isär behandlingskrävande sjukdom från symtomatiska besvär som bäst hanteras med avdramatisering och normalisering”.

Precis. Det var dramatiseringen som drev på klorosepidemin. Och det var avdramatiseringen som fick den att klinga av. 

Ämnen i artikeln

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt