Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 10:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-garna-man-vid-spisen-men-ocksa-kvinnor-vid-fronten/

Ledare

Hanne Kjöller: Gärna män vid spisen – men också kvinnor vid fronten

En syssla även för kvinnor.
En syssla även för kvinnor. Foto: LINA ALRIKSSON

Kan man kalla sig feminist och överlåta åt männen att försvara landet?

Hanne Kjöller
Rätta artikel

Det är med oväntat stor behållning jag läser Nina Åkestams ”Feministfällan”. Jag imponeras av bristen på inställsamhet. Åkestam renodlar och radikaliserar feminismen. ”Inse att alla inte är feminister, och att alla inte bör vara det”, skriver hon i en uppfriskande uppgörelse med vår unkna läpparnas-bekännelse-kultur. 

Feminism är handling. Därför, menar Åkestam, är det ointressant vad Göran Persson, Ulf Kristersson eller Nyamko Sabuni kallar sig. Det är vad de gör för att skapa ett jämställt samhälle som är intressant.

Att dela på ansvaret för barnen är viktigt. Men, skriver Åkestam, ”när vi lever i ett samhälle med tydliga könsroller är det helt naturligt att vi mår bra när vi gör som våra könsroller har lärt oss att vi borde. Då får vi beröm av andra (vilken bra mamma du är!), uppfyller omvärldens förväntningar (jag förstår att han måste jobba mycket nu, det kostar på att ha familj), och slipper vår egen osäkerhet.” 

Att som kvinna vara hemma med barn kan kännas härligt, men det har inget med jämställdhet att göra: ”Jämställdhet känns tvärtom ofta jobbigt när man gör det. Det går emot ryggmärgsreflexer och samhällets förväntningar. Det måste dockas in i något större, en idé om en bättre värld på sikt, för att det ska vara värt det.”

Just så. Men det är ett perspektiv jag saknar i denna och andra feministiska analyser för ett jämställt samhälle. Om målet är att kvinnor och män ska dela lika på ansvar och makt – hur kommer det sig då att man så sällan talar om kvinnors bristande ansvarstagande för Sveriges försvar?

Värnplikten har återinförts. Denna gång, till skillnad mot tidigare, var den tänkt att verkligen bli allmän – i så måtto att även personer av kvinnligt kön kom att klassas som en del av allmänheten. Men alla behövs inte. För Rekryteringsmyndigheten gällde att hitta de bäst lämpade av båda könen.

Sett i siffror borde alltså männens bristande föräldraansvar vara ett mindre problem än kvinnornas bristande ansvar för Sveriges försvar.

Vid en första sållning av de drygt 90 000 unga födda 1999 (ungefär hälften pojkar, hälften flickor) sorterade myndigheten bort sjuka, skadade samt ointresserade. 6 091 kallades till mönstring. 24 procent (1 491) var kvinnor. Av de 2 377 som till slut valdes ut för att rycka in hade kvinnornas andel krympt ytterligare. 15 procent (363 kvinnor) var den kvinnliga representationen som återstod till slut. 

Man kan förstås fundera över hur kvinnokvoten krympte ytterligare i sållningen. Och i vilken mån urvalet förklaras av myndighetens ”ryggmärgsreflexer och samhällets förväntningar”. Men denna gång är jag mer intresserad av mönstringen och de tydliga könsskillnader som ses redan när 99:orna får svara på frågor om de vill göra lumpen och om de tror sig passa för det. Männen är genomgående dubbelt, eller flerdubbelt, så angelägna.

2017 tog papporna ut 27,6 procent av föräldraledigheten. Skralt, kan tyckas. Men det är trots allt en högre andel än andelen kvinnor, 24 procent, av dem som mönstrade och de 15 procent som faktiskt påbörjade den militära grundutbildningen. Sett i siffror borde alltså männens bristande föräldraansvar vara ett mindre problem än kvinnornas bristande ansvar för Sveriges försvar.

Men medan jag läst miljarder opinionstexter för en individualiserad föräldraförsäkring – och skrivit flera själv – kan jag inte erinra mig en enda som handlar om kvinnors underlåtenhet att ta sin del av ansvaret för att göra militärtjänstgöring. Såvida inte alla feminister är mot ett försvar – och så är det inte – borde det vara en lika feministisk handling för en mamma att få sina döttrar att ta sitt ansvar för landet som att få barnafadern att ta sitt ansvar för hem och familj. 

Jag tror förvisso att militärtjänstgöringen kan främja såväl karriär som egen utveckling och att många – kanske alla? – som rycker in gör det av eget intresse. Men samtidigt är det en insats i allmänintressets tjänst. Som jämställdhetsivrare tycker jag att det är viktigt att se och erkänna också de områden där män drar det kortaste strået.

Tidskriften Kvartal har publicerat en serie artiklar och poddar under rubriken ”manfall”. Chefredaktören Paulina Neuding konstaterar att män som faller – ofta faller hårt. De faller efter pensionering. Vid migration, skilsmässa och arbetslöshet. 

Hjärnforskaren och KI-professorn Martin Ingvar är en av skribenterna. Han konstaterar att män uppvisar en högre dödlighet i samband med kriser. En tänkbar förklaring är att mäns sociala nätverk är glesare än kvinnors. Och att män därför drabbas hårdare ”när livet sviktar”.

Jag tänker att dessa uppenbara avigsidor med manligheten snarast borde göra fler män till feminister än till de bittra antifeminister som hörs alltmer. För att män ska leva längre borde de alltså tidigt satsa på att bygga långvariga relationer med sina barn och se till att socialisera med andra föräldrar på lekplatser och i skolan. 

Och hur gör man då det? En bra början är att så långt som möjligt vara där barnen är. Och det är den förälder som är föräldraledig, som vabbar och som blir klassförälder. 

Okej. Alla behöver inte vara feminister. Men jag tror ändå att både män och kvinnor skulle få bättre liv om alla vore det.

Hanne Kjöller är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.