Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 02:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-ingen-undkommer-doden-darfor-bor-vi-fokusera-pa-livet/

Ledare

Hanne Kjöller: Ingen undkommer döden – därför bör vi fokusera på livet

Christian Stichler.
Christian Stichler. Foto: Jonas Lindkvist

När vi talar om dödstal måste vi komma ihåg att vi alla dör av något. Stora framgångar inom cancer-, hjärt- och kärlsjukvård har gjort Sveriges åldringar äldre, mer demenssjuka och mer mottagliga för infektioner.

KOLUMNEN. Hanne Kjöller är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

En vän var utbytesstudent i Belfast när IRA härjade som värst. Första kvällen i den nya staden besökte hon en pub. Bartendern meddelade efter en stund att ett bombhot hade mottagits och att alla var tvungna att lämna lokalen. Förvånad observerade svenskan hur besökarna hyfsade glasen, eller tog med dem ut när de så sakteliga började masa sig mot utgångarna. 

Man kan tvista om panik fyller någon funktion eller inte. Men nog borde vi kunna enas om att det finns rätt gott om evidens för att hållbarhetsdatumet är kort. Till och med under krig infinner sig till sist ett slags vardag. Trots vetskap om att det ligger krypskyttar på taken går folk ut för att handla bröd.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski refererar i sin senaste söndagskrönika till riskanalytikern Nassim Taleb och till hans resonemang om att det är bättre att ha panik tidigt än sent. Och det vi pratar om här är den statssanktionerade paniken – åtgärderna och regelverken.

För egen del har jag varit tacksam över att leva i ett land där de som upplevt störst panik har kunnat leva ut sin skräck utan att tvinga andra att underkasta sig deras rigorösa levnadsvillkor. Jag tycker att detta är en viktig aspekt i debatten om total lockdown. Det handlar inte om friheten att stänga ned allt runt sig själv och flytta ut i skogen. Utan om att stänga ned allt för andra. 

En av de panikslagna var influeraren Katrin Zytomierska. I ett kritiserat tv-program mötte hon överläkaren och professorn Johnny Ludvigsson för att diskutera den svenska virusstrategin. Eller diskutera, förresten? Det var mer en uppläxning. 

Men att vara arrogant är en sak. Det är tillägget av ignorans som skapar den vämjeliga brygden. För min del får man gärna ifrågasätta såväl Folkhälsomyndigheten som läkare. Men det är bra om man har något mer att komma med än fraser som ”det känns som jag lever i ett land med världens mest korkade människor”, ”det Johnny inte förstår” samt svepande beskrivningar av hur en professor är ”dåligt påläst” och ”pratar i nattmössan”.

Programmet publicerades den 11 april. Zytomierska medverkade på länk från Jämtland där hon tillsammans med sin familj isolerat sig. Jag bestämde mig för att börja följa henne på Instagram eftersom jag tyckte att det skulle vara spännande att se hur länge hon skulle orka hålla fast vid de panikåtgärder hon på bred front ordinerade alla oss ”korkade människor”. 

Det tog mindre än två veckor. Den 25 april postar Zytomierska ett inlägg som börjar med ”okej vi har kommit hem”. Sedan dess flimrar bilder från Stockholm förbi. Och nu är Zytomierska inte mer panikslagen än att hon kan sitta på uteserveringar med vänner, spela padel, gå till frisören och posera i bikini och i ett sponsrat inlägg säga sig längta efter badsäsongen. 

Christian Stichler, mer känd som ”presskonferenstysken”, har medverkat i såväl Kvartals podd som i Sveriges Radios ”Studio Ett”. I Kvartal beskrivs han som den journalist som ”ställer kritiska frågor”. Och i SR som den ”som pressar Folkhälsomyndigheten”.

Nu kan man förvisso hävda att en kritisk hållning är en del av det journalistiska uppdraget. Men jag blir ändå lite förvånad över den roll som oborstad sanningssägare jag uppfattar att han fått. Ännu mer förvånad blir jag när jag lyssnar på Kvartal där han, utan att få några kritiska följdfrågor, berättar om hur han genom en ”snäll kille” vid danska gränsen under påskhelgen lyckades ta sig in i landet trots inreseförbudet. Hur han – trots att det är otillåtet – lyckades samla tio personer i en gömd del av trädgården hemma i Tyskland och hur hans 15-åriga dotter kringgår restriktionerna mot att träffa mer än en kompis i taget genom att stämma träff på kyrkogården där polisen inte genomför några kontroller. 

Förstår jag saken rätt? Är detta alltså argument för att Tyskland har en bättre strategi än Sverige?

Slutligen bara lite om siffror och dödstal. De matematiska beräkningar som presenteras talar om 10.000 till 40.000 döda i covid-19 i Sverige. Låt säga att det landar på 25.000. Det betyder inte 25.000 plus de cirka 90.000 som årligen dör. En stor del kommer att hämtas bland de 90.000 som – utan pandemin – skulle ha dött senare under året. Ännu en del från den grupp som skulle gått ur tiden året efter. 

För egen del är jag mer beklämd över hur människor lever (och dör), än att personer på äldreboenden där 90 procent enligt äldreprofessorn Ingmar Skoog har demenssjukdom, avslutar sina liv kanske några månader tidigare än de annars skulle gjort. I söndagens ”Agenda” fördes ett samtal om risk och nytta av de äldres isolering mellan nämnde Skoog och Folkhälsomyndighetens Johan Carlson. Det var härligt befriat från dödspanik och aseptiskt nollvisionstänk.  

För vi måste sätta kvalitet i relation till kvantitet. Det är inte självklart att en åldring föredrar ett års kvarvarande liv isolerad från sin familj mot ett halvår med blöta barnbarnspussar, barnskratt och bullgeggiga saftglas. Det är inte ens troligt.