Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-17 19:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-oforsvarligt-risktagande-med-ett-hjarta-och-den-framtida-donationsviljan/

Ledare

Hanne Kjöller: Oförsvarligt risktagande med ett hjärta – och den framtida donationsviljan

18-åringen fick hjärttransplantation som asylsökande. Foto: Jenny Leyman

För tre år sedan fick en asylsökande pojke ett nytt hjärta i Sverige. Nu utvisas han. 

Hanne Kjöller är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Hanne Kjöller
Rätta artikel

Nu på onsdag, den 13 februari, lyfter ett flygplan från Sverige. Med i lasten finns ett hjärta. Ett riktigt, mänskligt hjärta som en gång slog i en levande människas kropp. 

Men plötsligt hände något – mest troligt en olycka eller en stroke – och den olycksdrabbades föräldrar, syskon eller partner fick av läkarna på intensiven veta att den ännu varma och till synes levande familjemedlemmen var hjärndöd och aldrig skulle vakna mer. 

I bästa fall hade familjen tidigare tagit ställning i donationsfrågan. I sämsta tvingades de mitt i chock och förtvivlan processa det etiska dilemmat. Antingen tänka på sig själva, kanske hålla i eller ligga intill sin älskade när respiratorn stängs av. Eller tänka på andras älskade som dör utan ett nytt organ. Och att stå ut med att ersätta den i bästa fall stillsamma och fina stund av avsked med en snabb avfärd till operation för att sedan få tillbaka en kall kropp, tömd på allt inkråm som går att återanvända. 

Förra året fattades beslut att pojken, som i dag är 18 år, skulle avvisas.

Vi är många, men alltjämt en minoritet i Sverige, som trots avigsidorna bestämt oss för det senare alternativet för oss själva och våra barn. Skälet för min egen del, och säkert för många andra, är den tröst vi finner i att mitt i all bedrövelse kunna ge liv och lycka till en eller flera andra svårt plågade familjer. 

Tillit är en förutsättning. Att vi känner fullt förtroende för att vården verkligen tillvaratar vår gåva på bästa sätt. Att organet inte sjabblas bort någonstans på vägen.

Hanteringen av det hjärta som lämnar Sverige på onsdag lämnar mer att önska. Ingen tycks veta i vilken mån det kommer att ge mer liv än det redan gett. 

Det var för snart fyra år sedan som just detta hjärta påbörjade sin andra resa (se tidigare artikel ”Fega politiker, dödssjuka människor och organ som inte räcker till”, DN 22/10-18). Eftersom behovet av ett nytt hjärta alltid är större än tillgången räcker det inte att läkarna bara bedömer kandidaternas medicinska behov. Sannolikheten för en framgångsrik transplantation vägs också in. Annan sjuklighet som ändå skulle begränsa livet kan vara diskvalificerande. Viktigt är också att personen bedöms kapabel att kunna underkasta sig och uthärda den livslånga medicinering och de regelbundna kontroller som är en förutsättning för att förhindra avstötning.   

Valet föll denna gång på en 15-årig pojke, som enligt läkarna var så sjuk som en pojke kan vara precis innan han dör. Pojken var asylsökande och Migrationsverket hade ännu inte definitivt avgjort frågan om hans uppehållstillstånd. 

Var det fel att transplantera honom? Frågar ni efter min uppfattning är svaret ja. Jag menar att det svenska donationskretsloppet borde ses som andra välfärds- eller försäkringssystem där man kvalificerar sig genom att själv ingå och solidariskt ”betala sin premie”. 

För mig är det ingen skillnad på asylsökande, inflyttade eller infödda svenskar. Den som själv valt att ställa sig utanför donationssystemet genom att inte förklara sig villig att ge bort sina organ ska heller inte ha någon rätt att skörda frukterna av andras premieinbetalningar. Så är det med privata försäkringar, med a-kassan och sjukpengen. Jag förstår inte varför det ska vara någon skillnad med denna livförsäkring. 

Kanske borde han inte fått hjärtat. Men nu har han det

Läkarna som transplanterade pojken utgick från Barnkonventionen. Enligt den ska barnets bästa komma i främsta rummet i alla beslut som rör barn. Det är svårt att se hur det skulle kunna vara förenligt med en dödssjuk pojkes bästa att neka honom den enda behandling som kan rädda hans liv. 

Och vad säger lagstiftaren? Ja, förutom att nästa år göra Barnkonventionen till tvingande svensk lag och stifta andra som stipulerar att asylsökande har rätt till vård som inte kan anstå, så säger riksdag och regering ingenting. Ingen socialminister har velat ta i denna svåra fråga. I stället har ansvaret (och makten) skyfflats över på läkarna, Migrationsverket och domstolarna.

Förra året fattades beslut om att pojken, som i dag är 18 år, skulle avvisas. Flygbiljett bokades. Men i sista stund ställdes resan in sedan det visat sig att den kvalificerade eftervård som krävs för hjärttransplanterade inte kan ges i Kosovo. 

Nu har Migrationsverket återkommit. Denna gång med en biljett bokad till Serbiens huvudstad Belgrad. Sverige erkände Kosovo som en självständig nation för mer än tio år sedan. Hur kan man utvisa en medborgare från en självständig nation till ett annat land, bara för att man där bedriver transplantationskirurgi? Och varför i så fall Belgrad och inte Oslo, Istanbul eller Johannesburg?

Enligt utlänningslagen går det att utvisa till annat land om personen har dubbelt medborgarskap, uppehållstillstånd eller familjeanknytning. Den aktuella ynglingen har inget av det. Han förstår inte ens språket.

Ingen tycks heller veta om Serbien verkligen kommer att erbjuda 18-åringen vård. Och utan den riskerar han att dö. 

Kanske borde han inte fått hjärtat. Men nu har han det. Och då är det samhällets skyldighet att möjliggöra för det att kunna fortsätta slå. Så lyder kontraktet med alla Sveriges donatorer.