Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Vill du ha besök vid din dödsbädd bör du besöka andras

KOLUMNEN. Hanne Kjöller är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Individuellt hänsynstagande i all ära. Men utan flock och sammanhang blir livet ofta både kort och uselt.

Ska jag besöka en döende vän även om jag mår dåligt av det? Så löd en fråga till DN:s Insidan. Förbryllad tittade jag över det långa svaret från psykologen. Hur kan det behövas så många tecken för ett ”ja”?

Det finns ett par omständigheter i brevet från ”Tacksam för svar” som möjligen bör nämnas. Som att brevskrivarens mamma trycker på. Att skribenten lider av ”mild depression” och oroar sig för att ”den ska triggas i gång”. Samt att en visit hos den svårt cancersjuka ”kan få mig att må dåligt jättelänge”. 

Ja, så kan det vara. Men det är inte för partystämningen man besöker svårt sjuka. Närståendes lidande gör ont. Det kallas empati och är en del av livet. 

Och vad ligger egentligen i formuleringen ”mild depression”? Mitt nära umgänge med unga vuxna har lärt mig att begrepp som stress, ångest och depression i dag kan betyda att ketchupen är slut eller att det är matteprov i morgon. Hur det står till med brevskrivaren vet jag förstås inte. Men såvida hen inte är helt paralyserad, som vissa svårt deprimerade är, har det heller ingen större relevans för mitt resonemang.

Den fråga som jag saknar i det långa svaret är: ”Hur skulle du själv vilja ha det om det var du som låg på dödsbädden?”

Vi uppmanas att känna efter, blicka inåt och titta ännu lite djupare i naveln. Och har vi blivit lyckligare av det? Knappast, va?

För jag tror att vi dör ungefär som vi levt. Ensamma eller omgivna av vänner. Relationer kostar. Priset är kompromisser. Konflikter. Försakelser. De kräver att du då och då uthärdar kris och ältande. Att du klättrar ned där i den svarta, bottenlösa brunnen där din vän trillat ned. Och att du står ut med att sätta dig bredvid en stund.

Men det magiska med vänskap är att man vill vara där. Att det känns värdefullt – också i motgång – att ingå i ett sammanhang, en flock och kanske till och med ett samhälle. Så även om relationer kostar är det ingenting mot vad de ger.

Det som verkligen har ett högt pris är isolering. ”Ofrivillig” ensamhet sägs vara lika farligt som rökning. Ensamma dör i förtid. Och många lever erbarmliga liv fram till dess. 

Jag skriver ”ofrivillig” med citationstecken eftersom jag menar att ensamhet ofta är självvald. Just genom att man inte är beredd att ta de risker och bära de kostnader som följer av att knyta nära band.

En distriktsläkare berättade för mig om patienten som sökte hjälp för det ena efter det andra. Doktorn frågade till sist hur hon levde och om inte problemet var att kvinnan var ensam. Jo, så var det, svarade hon. Läkaren undrade om det kanske inte fanns någon annan i huset hon kunde bjuda in på kaffe. Kvinnan sken upp. Jodå, på tre trappor fanns ju en änka. För några sekunder tändes ett ljus. Men så mörknade patientens blick igen. Hon sa: ”Nä, förresten, då får ju jag sitta där och lyssna på hennes problem.”

I psykologens svar till brevskrivaren finns inget resonemang om den sjukes behov eller sammanhang. Skribenten uppmanas i stället att ”fokusera på hur viktigt det är för dig själv att besöka din vän – och hur viktigt det är att låta bli”. Och att skriva en lista med två spalter: en med argument för och en med argument mot. 

Tänk om det är så vi ska möta andra människor. Ska jag resa mig för den höggravida kvinnan på bussen? Motargument: 

• Jag kan bli trött i benen.

• Det kan bli trångt och med en sittplats har jag ju ändå mitt lilla utrymme om jag sitter kvar. 

Och om jag nu ska fokusera på mig själv: Vad finns egentligen på plussidan? Jag hittar inget som inte på något sätt är relaterat till den höggravida och hennes eventuellt trötta ben. Till just sammanhang. Men i psykologens svar finns inget sammanhang. ”Tacksam för svar” blir den sol som allting kretsar kring. 

Psykologen skriver: ”Jag tror också att det vore klokt om du hade en anhörig eller vän med dig. Någon som du vet är en stabil och lugn person som du kan luta dig emot och få stöd av, både under besöket och efteråt.”

Nu får vi verkligen hoppas att denne vän inte själv skrivit till en psykolog med frågan: ”Ska jag följa med som stöd till en vän som ska besöka sin döende vän även om jag mår dåligt av det?” Och fått rådet att skriva en lista med för- och motargument. För då kanske hen kommer på att hen kan må ”jättedåligt” av det. Och att det är roligare att gå på bio med en gladare kompis. 

I tidningsspalter uppmanas vi att känna efter, blicka inåt och titta ännu lite djupare i naveln. Och har vi blivit lyckligare av det? Knappast, va?

Tänk om det fungerar precis tvärtom. Ungefär som professor Aaron Antonovsky, som ett bifynd, upptäckte för ett halvt sekel sedan i en klimakteriestudie: att förvånansvärt många kvinnor som suttit i koncentrationsläger – men som upplevde en känsla av sammanhang – uppgav en god psykisk hälsa.

Antonovskys fortsatta studier resulterade i det som på svenska kallas KASAM: ett i dag vedertaget begrepp som beskriver individens känsla av meningsfullhet och förmåga att hantera händelser i omgivningen. Känslan av sammanhang har stor betydelse för hur individen skattar sin hälsa. 

Att bry sig om andra är att bry sig om sig själv. Alltså finns inga skäl att inte besöka en svårt sjuk vän. Inte ens egoistiska.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.