Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Hänsyn var ordet

Konservativa EPP:s Jean-Claude Juncker (mitten) tillsammans med Guy Verhofstadt och Martin Schulz.
Konservativa EPP:s Jean-Claude Juncker (mitten) tillsammans med Guy Verhofstadt och Martin Schulz. Foto: Yves Logghe

Jag vann! utbrast Luxemburgs tidigare premiärminister Jean-Claude Juncker efter förra veckans val till Europaparlamentet. 28 EU-länder hade sagt sitt och väljarna utsett honom till ordförande för EU-kommissionen.

Så enkel är i praktiken inte tolkningen. Men Europaparlamentet och Juncker har försatt EU:s regeringschefer i en svår sits. Efter veckans extra ministerråd är det bäddat för en hård dragkamp om unionens toppjobb.

I samma vända som de nya parlamentarikerna tillträder i höst utnämns också EU-kommissionärer. Lissabonfördraget säger att medlemsländernas regeringschefer ska föreslå en kandidat till posten som ordförande. Parlamentet måste sedan godkänna. Men kandidaten, manar fördraget, ska föras fram ”med hänsyn till valen till Europaparlamentet”.

Den ordalydelsen har vrängts och tänjts ut till något annat, nämligen att partigrupperna i parlamentet ska presentera egna kandidater och att inga andra kan bli aktuella för jobbet.

Under EU-valrörelsen har man försökt slå fast detta genom att iscensätta ett slags EU-presidentkampanj. Konservativa EPP-gruppens namn Juncker är en av dem som satt sig på kampanjbussen. Socialdemokraterna har skickat tysken Martin Schulz på turné. Liberalerna valde belgaren och den förre premiärministern Guy Verhofstadt till sin kandidat. De gröna och vänstergruppen lanserade var sin.

I tv-sända debatter har dessa Spitzenkandidaten träffats för att stångas mot varandra. Men lika mycket har förevisningen varit en gemensam gest. Vakna, Bryssel, nu är det vi som bestämmer, har parlamentet sagt.

Att showen inte blev någon tittarsuccé beror delvis på att medierna visat svalt intresse. SVT valde att direktsända en av debatterna på nätet medan den vanliga tablån rullade vidare i etern. De flesta väljare tog ingen notis, men det hade de troligtvis inte gjort hur än denna valrörelse tagit sig uttryck. Om partigrupperna fantiserade om en demokratisk vår i EU misstog de sig.

På anklagelser om att EU lider av ett demokratiskt underskott reagerar tongivande Europaparlamentariker ryggmärgsmässigt med att hävda att mer inflytande borde ligga hos dem. Det är feltänkt. Den maktbalans som riggats mellan EU-kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska rådet där ministrarna sitter går inte att direktöversätta till nationell politik.

Försök att göra det stärker inte nödvändigtvis unionens legitimitet. En mer eller mindre direktvald kommissionsordförande innebär ett steg i federalistisk riktning. Posten blir tydligare partipolitisk. På vilket sätt det främjar EU-samarbetet är höljt i dimma.

Hur berömligt det än vore med större transparens kring vem som väljs att leda EU-kommissionen framstår parlamentets kuppartade manöver som överilad.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tillhör dem som blivit irriterade över kampanjen. Därför säger han nej till Jean-Claude Juncker. På samma linje går hans brittiske kollega David Cameron.

I London, där vågorna gått höga efter främlingsfientliga Ukips segrar, är tolkningen av fördragets ord om ”hänsyn till valen”: Nu behövs nya ansikten och drag under galoscherna. En grånad eurofil från Storhertigdömet Luxemburg? Nej tack.

I startfältet finns därför fler namn än de som lagts fram av partigrupperna. Finlands statsminister Jyrki Katainen, partiledare för Moderaternas finska syster Samlingspartiet, är ett. Säkert tillhör han favoriterna hos Reinfeldt och Cameron.

Den franska IMF-chefen Christine Lagardes namn finns också med i spekulationerna, men att välja henne som ordförande skulle kräva att president Hollande ändrade sig. Hittills har han sagt att Lagarde måste sitta kvar i Washington.

Sista ordet tenderar Angela Merkel att få. Berlin vacklar dock i sin syn på Europaparlamentets kandidater. Stödet för Juncker har varit avvaktande även efter veckans ministerråd.

Förbundskansler Merkel kan lugnt luta sig mot fördraget. Det går knappast att läsa på något annat vis än att ordförandejobbet ska tillsättas i samråd mellan parlamentet och regerings-cheferna. Ingen blir vinnare i detta val om inte parlamentet är redo att ta ett steg tillbaka.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.