Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-29 01:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/hasseatage-var-alltid-storre-an-socialdemokratin/

Ledare

Hasseåtage var alltid större än socialdemokratin

Ständigt på väg.
Ständigt på väg. Foto: Röster i Radio

DN 30/12 2019. I dag görs Hasse Alfredson och Tage Danielsson till komponenter i det socialdemokratiska folkhemmet. Men de var politiskt mycket mer komplicerade än så. 

Det finns en underbar passage i Kalle Linds biografi ”Hasse Alfredson – en sån där farbror som ritar och berättar” som kom i höstas. Stycket berör sketchen ”Guben i låddan” i revyn ”Karl Gerhards jubelsommar” från 1960.

”I efterhand kan vi konstatera att ”Guben i låddan” är en revyhistorisk centralpunkt”, skriver Lind i en för honom karakteristisk analys. ”Hasse och Tage är krediterade som författare, Hasse agerar mot Knäppupps stjärnnamn Martin Ljung, Karl Gerhard står som avsändare för revyn. Om man betänker att Karl Gerhard gör sin första revy 'Melins system' 1916 och att Hasse lämnar jordelivet 2017 så är det drygt hundra år av svensk nöjeshistoria som sammanstrålar.”

Ja, med Hasse Alfredson sammanstrålar det mesta i svenskt kultur- och nöjesliv. Han arbetade med alla i branschen, från revykungen Karl Gerhard via Povel Ramel, Beppe Wolgers och Monica Zetterlund till 1990-talsnamn som Peter Dalle och musikern Tina Ahlin.

I dessa dagar då Jane Magnussons dokumentär ”Hasse & Tage” visas i SVT är det frestande att än en gång gå tillbaka till fenomenet Hasse Alfredson och Tage Danielsson, Hasseåtage – och kanske i synnerhet till Alfredson. Vilka var de? Vad var hemligheten bakom deras framgång? Skulle de bli samma nationalmonument i dag?

På den sista frågan är det lätt att svara nej. Hasseåtage bröt fram i en annan värld, ett Sverige där två fenomen förenades: massmedier och (en viss) homogenitet. Kring 1960 slogs ett fönster upp som är stängt i dag, en möjlighet för en handfull personer att bli ikoner i sin tid. Det som fick spridning i en sådan kultur fick chansen att spridas i stort sett överallt.

Det står också klart av såväl Linds bok som tv-produktionen att Hasseåtages publikbas var en sorts bildad offentlighet som i dag är oerhört mer fragmentarisk. De flesta svenskar hade gemensamma referensramar, den som skämtade om Iliaden eller John Bauer hade goda förutsättningar att bli förstådd utan fotnoter och förklaringar. I dag, när skolbyråkrater drömmer om att lyfta ut antiken och Bibeln ur läroplanen, riskerar denna gemensamma bildning att eroderas ytterligare. 

Dåtidens sexskämtande komiker ansågs slå uppåt, mot makten.

Hasseåtage hade också turen att få brottas med sedlighetsnormen, en brottningsmatch de ofta vann övertygande. 1960-talet var förstås den tid då sexvallar bröts i parti och minut och där det ansågs att opposition mot moralnormer var revolutionärt och nyskapande. 

Dåtidens sexskämtande komiker ansågs slå uppåt, mot makten. Det innebär en motvind som ger medvind; de fick visserligen en del fiender, men också gott om vänner.

I dag är det ofta tvärtom – de som skämtar om sex riskerar snarast kritik från vänster för att de ”slagit nedåt” eller använt fel ord. Då var fienden staten, och i förlängningen åklagare och polis med sina lagtolkningar och batonger. Nu ropas i stället efter krav på statliga ingripanden mot satiriker och konstnärer som brutit mot den ena eller andra gränsen och därmed kränkt någon utsatt grupp.

Det är intressant att studera hur Hasse & Tage fortfarande ibland inkorporeras i den Sverigeberättelse som i mångt och mycket vävts ihop med det socialdemokratiska partiets historia. 

Socialdemokratin har mycket framgångsrikt gjort sig till synonymt för allt som är bra med Sverige: Rikedomen, trots att denna grundlades av privata företag kring förra sekelskiftet. Välfärdsstaten, trots att en sådan finns i hela Västeuropa. 

Partiets ledning närde också en dröm att med hjälp av metodisk kulturpolitik socialdemokratisera hela kultur- och nöjes-Sverige. Det har inte rönt massiv framgång. Kulturarbetare må generellt luta åt vänster, men de tenderar att vara en så bångstyrig skara att de ogärna går dit man pekar eller står kvar där man försöker ställa dem.

Ur den aspekten är det intressant att se hur Hasse och Tage görs till en del av den S-märkta folkhemsromantiken. De var säkert, vilket framgår av Kalle Linds bok, goda socialdemokrater vid en viss tidpunkt i karriären. Men båda bröt sig loss och sökte sig till andra politiska lösningar. Mest extrem av dem två var, som alltid, Hasse Alfredson.

De politiska kommissarierna har så svårt för att låta folk skratta i lugn och ro. Det är därför de aldrig kommer att lyckas.

På 1970-talet blir brytningen mellan Alfredson och socialdemokratin tydlig. Han reagerar på vad han kallar ”Carl Lidbomiseringen” av partiet, efter det konsultativa statsrådet Lidbom som får symbolisera kombinationen av borgerlig framtoning och S-karriärism.

”Jag trodde på Erlanders skrynkliga cheviotbyxor. Jag tror mindre på Palmes skrynkliga jeans – det döljer sig en skräddarsydd svart byråkrat därunder”, skrev han om två S-ledare i en berömd formulering. ”Så ensamt det känns att stå som en fåntratt och tro på socialdemokratin. Och så finns det inga socialdemokrater.”

Medan Tage Danielsson sökte sig mot syndikalismen gav sig Hasse ut i anarkismens tassemarker, samtidigt som han drömde om ett småskaligt samhälle lika långt från kapitalistisk utsugning som från socialdemokratiskt pampvälde.

En sak är gemensam för Hasseåtages storhetstid med dagens Sverige. De anklagades av mer rigida vänsterfigurer för att vara rena underhållare – som om det var något fel med det – och för lite samhällskommentatorer.

De politiska kommissarierna har så svårt för att låta folk skratta i lugn och ro. Det är därför de aldrig kommer att lyckas – folk orkar inte med dem.

Hasse Alfredson och Tage Danielsson ville själva slappna av, mitt i politikens brus, och även låta publiken göra det. ”Det finns så många som skriver allvarliga saker bra”, citeras Hasse i Kalle Linds biografi. ”Men det finns så få som gör bra roliga saker.”

Tänk om fler hade den insikten.