Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Hej matematik, hej politik!

Other: Roger Turesson

DN 4/1 2018. Varför 70-talets mängdlära kan göra det lättare att förstå spekulationerna i regeringsfrågan.

Varför så mycket spekulerande? Den som ska väljas är redan vald.

Lars Bäckström, tidigare gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen, vet vem som blir Sveriges statsminister efter höstens val.

Det blir Ulf Kristersson, avslöjar Bäckström i en artikel på DN Debatt (3/1). Det är regeringsformens och riksdagsordningens fel (eller förtjänst). Reglerna är skräddarsydda för minoritetsregeringar,  vilket betyder att alliansen kan trumfa igenom Kristersson som statsminister om mandatfördelningen blir ungefär densamma som i dag och alliansen kan och vill förlita sig på SD:s passiva stöd.

Men är det inte just dessa "förutsättningar" som ska klarläggas och fastställas i valet? 

Ulf Kristersson får nog trots allt ställa in sig på att kampanja för det jobb han ännu inte har. Vi andra gör klokt i att minnas att alltför många obekanta faktorer reducerar värdet av politiska ekvationer.

Man ska också vara försiktig med axiom. Lars Bäckström utgår från att det svenska partiväsendet fortfarande låter sig beskrivas med hjälp av en rät linje från vänster till höger. Någonstans mitt på den linjen går skiljelinjen mellan "blocken". 

Så ser det inte ut. Svenskt samtida partiväsende får en snarare att tänka på en läromedelsklassiker från 70-talets grundskola. "Hej matematik" var samlingsnamnet på en rad läro- och övningshäften som, liksom dagens politiker, la stor vikt vid det symboliska. Många apor och giraffer och månar och blåklockor och maskrosor och ålar. Serien introducerade ett nytt slags matematik. Den kallades mängdlära och byggde på cirklar som överlappade varandra på outgrundliga sätt.

Det är här mängdläran blir användbar. Ett begrepp som "tomma mängden" ligger frestande nära till hands

Det är ungefär så det politiska fältet ter sig i dag. De klassiska konflikterna kring makt- och fördelningsfrågor kompletteras av konflikter kring ideologiska motsättningar av annat slag: kring människosyn, livshållningar och världsbilder. 

Det är här mängdläran blir användbar. Ett begrepp som "tomma mängden" ligger frestande nära till hands inte bara i analysen av den sittande regeringens politik i många frågor, utan också som en möjlig karaktäristik av Kristdemokraternas och Miljöpartiets riksdagsgrupper efter valet.

Men den fråga man i första hand bör ställa sig är: Hur stort är "snittet", det vill säga det område där olika mängder (partier) överlappar varandra?

Söker man svar på den frågan inser man hur problematiska Lars Bäckströms premisser är. Behöver man ytterligare bevis kan man ta en titt på situationen i Danmark. Där har den borgerliga minoritetsregeringen just lyckats få igenom sin budget, finansloven, efter en kaotisk process där ett av regeringspartierna, Liberal Alliance, var nära att rösta mot den egna koalitionen.

Den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen lever under just de förutsättningar som Lars Bäckström tänker sig ska göra Ulf Kristersson till statsminister. Løkke Rasmussen leder det stora borgerliga partiet, Venstre, och regerar i koalition med två mindre blå partier, förutom Liberal Alliance det traditionella högerpartiet Konservative. Men förutsättningen för maktinnehavet är stödet från nationalchauvinistiska Dansk Folkeparti som i valet 2015 fick drygt 21 procent av rösterna, att jämföra med Venstres 19,5 procent. 

Dansk Folkeparti sitter inte i regeringen. Dansk Folkeparti har i stället regeringen i sin ficka.

Detta guldläge för ett populistparti är en konsekvens av illusionen om fortsatt "blockpolitik". I en intressant artikel beskriver danska Weekendavisen dagens "blå" och "röda" block som "tömda" på politiskt innehåll, som blott och bart maktmaskiner med uppgift att producera statsministrar ("Blokpolitikkens dødskamp", 29/12).  Som Weekendavisen konstaterar är Liberal Alliances och Dansk Folkepartis politiska "snitt", den gemensamma delmängden, närmast icke-existerande.

Men ju mindre man har gemensamt, ju mindre av idealism man för med sig i boet, desto mer kan den resursstarka parten kräva för sitt stöd. Det är den danska läxan.

"Dansk Folkeparti är fortfarande inställt på att ta dyrt betalt för att de tre övriga partierna i det blå blocket ska få behålla sina ministerposter", konstaterar Weekendavisen. Det handlar som vanligt om "åtstramningar" i "utlänningspolitiken".

Också Ulf Kristersson skulle tvingas betala om Lars Bäckström fick rätt.

Först för de SD-väljare som ska lockas tillbaka till Moderaterna. Sedan en gång till, för SD:s hjälp med flytten till Rosenbad.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.