Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Hejarklackens fårskallar kommer att finnas kvar

Foto: Vladimir Pesnya/Sputnik

DN 25/6 2018. Fotbollspatriotismen kan vara en positiv kraft. Hatet mot Jimmy Durmaz påminner om att vi måste fortsätta bygga den öppna gemenskapen.

Nationen begär revansch. Det gäller förstås under varje internationellt idrottsevenemang. Och inte minst fotbollsmästerskapen är en form av krig genom obeväpnade ombud. Men när VM nu spelas i Ryssland har idén om fosterlandet också påtaglig medvind i en politisk bemärkelse.

Minns mästerskapet för exakt 20 år sedan. USA:s president hette Bill Clinton, hans ryska motsvarighet Boris Jeltsin. Euron skulle strax införas i värdlandet Frankrike. Jean-Marie Le Pen, ledare för den då obetydliga Nationella fronten, bedömde den egna spelartruppen som chanslöst eftersom den var ”ofransk”. Men laget vann finalen med 3–0 mot Brasilien och särskilt Zinedine Zidane – son till en algerisk invandrare – förkroppsligade den franska mångfaldens triumf. Le Pen fick äta upp vad han sagt.

Under många mästerskap har fotbollen haft en sådan positiv kraft. Idrottens jämlika elitism har förmågan att riva barriärer. Som ritual kan den dessutom skapa en stark och öppen gemenskap bland åskådarna. Det tyska fotbollslaget har fungerat som en spegling av landets utveckling. Nya namn på tröjorna har stärkt truppen, och tyskarna har gillat vad de har sett.

VM 2018 spelas på en annan, dystrare scen. Det är Trump, Putin och framgångar för nationalistiska partier över hela vår kontinent.

I det tyska laget är den turkiskättade mittfältaren Mesut Özil nu starkt ifrågasatt. Det sägs att man märker på hans kroppsspråk att han inte trivs i landslagströjan, fastän siffrorna visar ett pålitligt passpel och långa löpningar.

Özil och hans mittfältkamrat Ilkay Gündogan gjorde nyligen bort sig när de lät sig fotograferas med Turkiets despotiske president Erdogan. Gündogan signerade en tröja med dedikationen ”min president”. Det var korkat. Men det är inte lite förmätet av de tyska kritikerna att avkräva dessa spelare ett slags fosterländsk trohetsed. Gündogan, också född i Tyskland, har tvingats säga att han omfamnar ”tyska värderingar till 100 procent".

Denna sida av europeisk idrott är inte ny. Ludmila Engquist var svensk friidrottare under sina medaljår, men blev ryss när hon åkte fast för dopning. Zlatan Ibrahimovics lojalitet har mätts i antalet gjorda mål. (Sverigedemokratiska partitoppar har kritiserat hans opatriotiska kroppshållning.) När årets trupp kvalificerade sig till VM utan Zlatan ställdes frågan av en reporter om laget kommer att spela mer ”svenskt”.

De kommer att kräva otvetydig lojalitet, fastän människan är en kluven varelse.

Därför är det också viktigt att begrunda den flod av hot, hatiska kommentarer och främlingsfientliga förolämpningar som östes över den svenska spelaren Jimmy Durmaz efter lördagens förlust mot Tyskland.

Den öppna rasismen inom sporten har inte blivit värre. Ramsorna var grövre på 1980-talet. Och det ska sägas att det räcker att en ytterst liten supporterminoritet aktiveras i de sociala mediernas vattenglas för att framkalla bilden av en storm. Motreaktionen på hatet, och stödet till Durmaz, var många gånger starkare.

Sporten speglar samhället. Hejarklackens fårskallar kommer att finnas kvar. De kommer att försöka utföra sina mentala passkontroller på första, andra, tredje generationens svenskar. De kommer att ha överseende med blonda misstag, aldrig ursäkta den som har svart hår. De kommer att tro att de har rätt att kräva otvetydig lojalitet och endast en identitet, fastän människan är en kluven varelse. De kommer att titta på kroppsspråket.

Detta nationalistiska stamtänkande är fattigt och farligt. Särskilt nu behöver majoriteten anstränga sig för att bygga den öppna gemenskapen. 

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.