”Din religion får du sköta på fritiden.” Citatet skänker väl ingen större julstämning dessa stilla dagar, men det kommer från Eric Berntsson (SD), kommunalråd i Bromölla, och återges i DN:s söndagstext om svenskarnas syn på religionsfrihet.

Tydligare är det svårt att illustrera ett syndrom som alltför ofta präglar den svenska debatten om gudstro – vi kanske kan kalla det religiös dyslexi. En komplett oförmåga att förstå hur religion fungerar, hur den påverkar människor och deras förhållningssätt till livet.

Att vara troende är ingen mössa du tar på dig i vissa sammanhang men lyfter av i andra, som en tomteluva på julafton. Det är – åtminstone om du tar din tro på allvar – något som präglar hela ditt liv. Att en judisk pojke enligt traditionen föddes denna dag för två tusen år sedan har kanske mer än något annat på gott och ont format den värld vi i dag lever i.

Man kan vända på det. Ingen skulle säga ”ateist får du vara på fritiden”. Tror du inte på någon gud hemma i köket lär det bli svårt att börja göra det i samma stund som du stämplar in på jobbet på Bromölla kommun.

Men nu är det som att de religiösa dyslektikerna får allt större inflytande på den svenska debatten om tro och sekularitet. Kritiken mot vissa företeelser i religionens namn – hedersförtryck, abortmotstånd, kvinnlig könsstympning, patriarkalt tvång och  aggressiv fundamentalism hör till de värsta exemplen – är viktig. Men den blandas nu med en beröringsskräck mot allt ickesekulärt. Ofta med formuleringar liknande Berntssons: dina sagor får du allt tro på någon annanstans.

Att inskränka religionsfriheten är inte en invandringsfråga. Begränsningar riskerar att drabba troende människor som bott i Sverige sedan generationer.

Undersökningen från DN/Ipsos visar att svenskarnas misstro mot religion också gäller företeelser som knappast påverkar någon människas liv särskilt negativt. 62 procent vill till exempel förbjuda slöjor i grundskolan, 55 procent är negativa till att religiösa människor inte vill skaka hand. Hela 70 procent vill förbjuda omskärelse av pojkar, något som är djupt förknippat med den religiösa identiteten hos judar och muslimer och som aldrig setts som särskilt problematiskt hos män i dessa grupper.

Vad beror skepsisen på? En förklaring är att religionsfrihet har kopplats till invandringsfrågan i allmänhet och till islam i synnerhet. Liksom till det svåra begreppet ”mångkultur”. Kopplingen är delvis begriplig. Det svenska samhällets förändringar hänger till viss del samman med mångkulturens större synlighet, och en majoritet av invandrarna kommer nu från muslimska länder. Som Christer Sturmark, sekulär opinionsbildare, säger till DN har samhället tidigare varit för dåligt på att markera mot religionens avarter.

Samtidigt är det mycket oroväckande när pendeln slår över och politiken görs till slagträ mot allt ickesekulärt. De mer upphetsade invandringskritikerna tycks drivas av tanken ”Om vi bara gör livet jobbigare för muslimerna kommer de att åka härifrån”. De som resonerar så är en högljudd minoritet, men risken är att de får andra, allmänt sekulärt sinnade människor med sig i kampen.

Men att inskränka religionsfriheten är inte en invandringsfråga. Begränsningar riskerar att drabba troende människor som bott i Sverige sedan generationer. Det slår hårdast mot minoriteterna men går även ut över kristna. Med svepande dråpslag riskerar vi att slå ut friheter som tagits för givna i decennier, ja sekel.

En annan uppgift i DN-texten är väl värd att komma ihåg. Institutet för framtidsstudier visar att ”en tydlig majoritet av muslimerna i Sverige (uppger) att de inte har några problem med att utöva sin religion”. Det finns med andra ord en annan bild, som också är viktig att lyfta fram. Och som påminner om att det är avarterna som måste bekämpas, inte tron i sig. 

Hur Guds existens eller ickeexistens ska påverka ett människoliv är en fråga som filosofer och teologer har diskuterat i årtusenden. Det är ett samtal som är komplicerat, känsligt och skört som en glasbutik. Då är det inte bra när religiösa analfabeter klampar in med smidigheten hos en elefanthjord. 

Texten inleddes i Bromölla, så låt den även sluta där. Kommunstyrelsen har förtydligat att det böneförbud för kommunanställda som diskuterades bara skulle gälla ”tydliga pauser från jobbet på betald arbetstid”. Och det är ju inte det minsta konstigt. Varken troende eller sekulära kan kräva att få betalt när de inte jobbar. 

Så mycket enklare det då hade varit att lansera förslaget som ett tydliggörande av pausregler snarare än ett böneförbud. Men i religionshetsens och populismens dagar tycks allt vara tillåtet.