Om 100 elever vill gå i en skola med 50 platser kommer den ena halvan att få som den vill – den andra inte. Då uppstår frågan vilken modell som är bäst för att fördela stolarna, vilket är en av frågorna som utredningen om en mer likvärdig skola, som presenterades på måndagen, har haft att besvara (DN Debatt 27/4).

Här kan vi börja med att konstatera att inget av urvalskriterierna som används i dag är helt rättvist. Närhetsprincipen gynnar dem som bor i attraktiva områden. Tillämpas förtur för barn med äldre syskon i skolan får småsyskon plats på storasyskons och ensambarns bekostnad. Kötid gör att barn med föräldrar som ställde dem i kö för många år sedan kommer in i populära skolor, medan barn vars föräldrar började tänka på skolstarten först när den närmade sig inte har en chans.

Med det sagt så finns det en klar poäng med att alla barn är garanterade en plats i en kommunal skola nära hemmet, även om det gör att boendesegregationen avspeglas i skolan, precis som att ge småsyskon förtur till lågstadieskolor för att underlätta föräldrarnas vardag. Däremot gynnar kötid ofta barn till föräldrar som är pålästa, förutseende, resursstarka och har bott på ungefär samma plats sedan barnet föddes. 

Det spär på skolsegregationen, som har ökat under de senaste decennierna. Samtidigt har likvärdigheten minskat och det kompensatoriska uppdraget som ska ge alla elever, oavsett bakgrund, samma möjligheter fungerar allt sämre.

För att vända utvecklingen föreslår utredaren Björn Åstrand att varken kötid eller verksamhetsmässigt samband, där elever från en förskola ges förtur till en viss friskola, ska vara tillåtet. I stället tycker han att friskolorna ska få välja ett eller flera av följande kriterier: syskonförtur, geografiskt baserat urval, lottning och kvoter för att främja en allsidig social sammansättning av elever. Vidare föreslås att alla vårdnadshavare ska delta i skolvalet, oavsett om de väljer en kommunal eller fristående skola, och att processen ska skötas av Skolverket.

Att medel- och överklassföräldrar kan skapa gräddfiler för sina barn till populära skolor med hög kvalitet, genom att ställa dem i kö innan de börjar förskolan, gynnar barn som redan har bättre förutsättningar på övrigas bekostnad.

Dessutom lanseras en ny princip för skolpengen, där fristående aktörer ska kunna få en mindre andel än de kommunala. Motiveringen är att de senare har kostnader som fristående inte har, eftersom de exempelvis behöver erbjuda alla barn utbildning förhållandevis nära hemmet och ha beredskap för nya elever. Så var det när friskolesystemet infördes i början av 1990-talet och ersättningen sattes till 85 procent.

Sammantaget är det här flera förslag i rätt riktning. Att medel- och överklassföräldrar kan skapa gräddfiler för sina barn till populära skolor med hög kvalitet, genom att ställa dem i kö innan de börjar förskolan, gynnar barn som redan har bättre förutsättningar på övrigas bekostnad. För att motverka det bör alla platser, när skolvalet görs, vara lika tillgängliga oavsett om man just flyttat till kommunen eller har bott där i flera generationer, och oavsett om man funderat mycket eller lite på barnets skolgång.

Är de sökande fler än platserna får lotten avgöra, om inte friskolan föredrar närhetsprincipen, men då bör det även finnas en kvot för barn med en mindre gynnsam socioekonomisk bakgrund. I alla fall om Skolverket märker att elevgruppen är skev och att huvudmannen inte främjar en allsidig social sammansättning, vilket den enligt utredningen ska vara skyldig att göra.

Inga av dessa nyheter äventyrar på något sätt det som i dag kallas för det fria skolvalet, som i praktiken innebär att föräldrar har rätt att önska var barnet ska få sin utbildning. Därför är det svårt att förstå hur förslagen skulle kunna vara ”döden för valfriheten i den svenska skolan”, som Moderaternas skolpolitiska talesperson Kristina Axén Olin uttrycker saken, när det i själva verket snarare är tvärtom.

Eller vad har Axén Olin att säga till den nyinflyttade mamman, som sätter sig ner för att fylla i sin ansökan, och i samma stund inser att det i många fall redan är flera år försent?