Januariavtalets fiender till höger älskar att berätta en variant på Rödluvan och vargen. Ungefär så här: Centern och Liberalerna jollrar om vilka stora eftergifter Stefan Löfven tvingats göra och vilka fina liberala reformer han släppt igenom. Men själv skrockar sossevargen: Hå, hå, det är bara för att jag ska kunna äta upp er så mycket bättre.

Januariavtalet håller inte ihop. Det är ett dyrt kalas där alla ska få påsar. Partierna som står bakom det har egentligen ingenting gemensamt, framför allt inte något vettigt politiskt projekt. Det var bara Socialdemokraternas omättliga makthunger som fick dem att gå med på avtalet och nu kommer de att utnyttja den makt de lurar av de naiva småpartierna till att göra ett land i djup kris till ett land i permanent kris.

Ungefär så kan man summera tre kvarts år av arga M- och KD-uttalanden och upprörda ledarartiklar i dessa partiers närstående press. Men på sista tiden har man kunnat ana en hoppets morgonrodnad på kinder som bleknat i bitterhet.

Den optimism som sommarens val av ny L-ledare drev fram i januariavtalets fiendekrets dämpades snabbt, men tycks nu vara på väg att väckas till liv igen. L valde att tillsammans med M och KD hoppa av från partisamtalen om gängvåldet. Nyamko Sabuni har slagit fast att Moderaternas medverkan är ett villkor för en uppgörelse om snabbtågen. Små tecken som gärna tolkas som att hon manövrerar för att byta planhalva. 

Dagens Industri är av den bestämda meningen att man inte ska tolka något SD gör eller säger ideologisk

Det är mot den bakgrunden man bör tolka det glada budskap som förra veckan ropades ut från Dagens Industris ledarsida: ”Goda möjligheter till en annan majoritet” . DI gjorde inget för att dölja sin glädje över denna nyhet. Man behövde heller inte vara någon chifferexpert för att förstå att Liberalerna var en prioriterad adressat.

Enligt DI visar de nyligen framlagda skuggbudgetarna att det i den ekonomiska politiken ”helt enkelt” inte finns några ”väsentliga meningsskiljaktigheter” mellan de två partier som skulle utgöra axeln i en alternativ majoritet, Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Värnskatten? Moderaterna röstar för att den ska avskaffas. SD gör ett stort nummer av att den borde behållas. Äsch, lappri, lugnar DI. När värnskatten väl är borta är det ingen fråga längre. Andra sakpolitiska skillnader? Lappri det också, försäkrar tidningens ledarsida. Sverigedemokraterna har visserligen ”några udda inslag” i sin budget (pengapremie till först­föderskor, en halv miljard mer i kyrkoantikvarisk ersättning). Men så länge man inte tolkar SD:s prioriteringar ideologiskt (och Dagens Industri är av den bestämda meningen att man inte ska tolka något SD gör eller säger ideologiskt) så medför dessa små kuriositeter inga problem.

Det intressanta här är egentligen inte ståndpunkten i sig utan det hyckleri den manifesterar. Allt som är fel med januariavtalet blir plötsligt självklart och rätt. Det spelar ingen roll att de partier som förväntas samarbeta med varandra har olika uppfattningar i sakfrågor och hör hemma i skilda ideologiska läger (Moderaterna brukar kalla sig liberalkonservativa, SD ser liberaler som folkhemmets fiender nummer ett).

Det finns heller inga skäl att ens misstänka att något parti, exempelvis SD, skulle kunna göra tillfälliga eftergifter av maktpolitiska skäl. Och det finns absolut inget klandervärt i att låta valet av samarbetsparti styras av en enda sak: viljan att till varje pris hålla ett annat parti – i detta fall Socialdemokraterna – borta från makten. Plötsligt är inget av det längre ett problem.