I en pedagogisk genomgång på DN Debatt gör sex professorer mos av allt politiskt och ekonomiskt önsketänkande som omger höghastighetstågen.

Inte heller för regeringen (och Centern) har antalet miljarder någon betydelse, ty om man lånar dem räknas de inte.

Till att börja med är kostnaden skyhög, av Trafikverket beräknad till 230 miljarder kronor. Fast där ingår inte stationer, anslutningsbanor och annat nödvändigt. 400 miljarder, spår Stockholms handelskammare.

När Sverige bygger infrastruktur brukar det också bli mycket dyrare än tänkt. Ibland ligger det en Hallandsås i vägen. Ibland växer inte banvallsingenjörer på trän.

Även enligt Trafikverkets siffror ger en investerad krona i höghastighetståg bara 25 öre tillbaka. Utan att restiden blir så kort att ingen hinner tänka på matematiken.

Men miljönyttan? Jo, när järnvägen väl är klar om några decennier, kanske. Själva det komplexa bygget slukar betong och stål och sprutar ut koldioxidutsläpp. Tågen kan ta över en marginell del av vägtransporterna, men de ska ju ändå bli fossilfria.

Andra myter är att höghastighetståg ger snabbtillväxt och många jobb. Sanningen är att det tränger undan vettiga investeringar i regionala spår och elektrifierad vägtrafik. Och snälltåget kanske inte känns så modernt när elflyget susar förbi.

För delar av näringslivet tycks priset inte spela roll, bara industrin får order. En ohelig allians har ingåtts med enögda miljöpartister. Inte heller för regeringen (och Centern) har antalet miljarder någon betydelse, ty om man lånar dem räknas de inte. Den typen av kreativ bokföring var finansminister Magdalena Andersson förr i världen emot.

Märkligast av allt är att höghastighetsjärnvägens hejarklack aldrig besvarar några av invändningarna. Det räcker väl att det är kul med tåg.